Jag vet inte hur andra fungerar men när det är mycket att göra och många bollar i luften kan jag hamna i ett sorts katastrofläge. Jag får för mig att allt ska gå åt helvete fast det inte är sant.
Det är som att en ridå dras undan och jag plötsligt ser hur fruktansvärt dåligt allting är. Som att jag gått runt i godan ro och tyckt att det mesta har flutit på ganska bra för att sedan upptäcka att allt är helt galet på gården. Jag tycker mig se kaos bakom varje hörn, får för mig att vi kommer att gå i konkurs och att alla djur är magra och skitiga. Och så kalkylerar jag på framtiden och inser att det här, det kommer ju att gå åt skogen vilken dag som helst. Trots att det inte är så.

Jag hade en sådan här dipp strax innan helgen. Nu när jag har levt med mig själv i över trettiofem år vet jag att det är en form av stressreaktion och ett tecken på överbelastning. Men det är ändå läskigt och jobbigt. Det är en sorts väckarklocka som säger att det dels är dags att försöka sova lite mer och dels att jag måste göra något konstruktivt för att komma ur ett knasigt tankespår. Och konstruktivt blir det kan jag lova. När den här jobbpaniken sätter in går jag till handling å det snaraste. I fredags satte jag igång att städa hos kalvarna, flytta djur, extraskrapa, tömma ströbäddar och en del andra saker. Samtidigt. Det är skönt att göra något, gärna så man svettas, och härligt när det blir fint och lite nytt. Rätt snart brukar det kännas bättre. Så får man försöka vila lite sen. För det är ju egentligen det man behöver.

En sak jag gjorde var att ta ut halmbäddarna hos de minsta kalvarna. De har haft en ströbädd att ligga på och det har varit bra och lättskött. Men nu när vi har så mycket flugor har det känts kvalmigt och ohygieniskt. Jag skottade ut allt och la in spån istället. Ljust och fräscht. Och det blev betydligt bättre på flugfronten.

Nu har jag landat lite och helt plötsligt känns det ungefär som vanligt igen. Nästan i alla fall. Det är både upp och ner förstås. Man är orolig för framtiden och det finns alltid saker att förbättra. Men det är inte samma galna mentala katastrofläge. Tack och lov.

Tillägg:
Det finns såklart lantbrukare som lever i riktiga katastroflägen nu på grund av torkan och andra helvetiska utmaningar. Det är en annan sak. Det här inlägget syftar till att lyfta på locket lite och prata om de psykiska påfrestningar som kan drabba oss alla från och till. Oavsett vad man jobbar med. Jag är sjukt instabil ibland. Och ibland är jag stark som en oxe. Det varierar. Ville bara berätta om det.