Ibland undrar jag varför jag gör det här?

3 september, 2018

Jag tänker mig att det finns tillfällen när alla människor ifrågasätter sina yrkesval, oavsett vad man jobbar med. Bondelivet är inget undantag kan jag berätta. Oftast är det både roligt och givande men ibland kan man ju fundera på vad det är man sysslar med? Och varför? Idag prövades mitt tålamod lite utöver det vanliga. 

Dagen började med huvudvärk från helvetet. Sedan fortsatte det med en liten kviga som har lärt sig att rymma under nackbommen på foderkrubban och en tjurkalv som två av barnen släppte ut för att han skulle få ”träna benen”. Skitkul. Verkligen.

Sedan upptäckte jag det här, en trasig vattenkopp i Hangarn, som skapade extrajobb och en hel del vatten  i skrapgången.

Nästa grej var att jag skulle koppla av balgripen. Jag låste upp, ställde av den och backade iväg. Utan att ha tagit bort slangarna..! Hjärnsläpp!! Det blev såklart en skada på en av kopplingarna så det sprutade hydraulolja precis överallt. Merde!! Som fransmännen skulle ha sagt.

Efter det kom den stora finalen. En kalv som höll på att ta livet av sig själv och göra mig vansinnig. Samtidigt.

Jag skulle flytta några avvanda djur från kalvadugården till en box utanför. Jag hade ställt upp två grindar lite provisoriskt vilket brukar räcka alldeles utmärkt. Tre av fyra små djur trippade dit de skulle ganska snällt men den fjärde… Han fick spel och satte in huvudet i grindarna, precis i skarven mellan dem, och tog fart och sprang!
Man tror det kanske inte men en hundrakilos kalv som ser ganska liten ut kan vara galet stark och snabb. Grindarna blev som ett V med kalven mitt i när han drog iväg. Jag försökte stoppa honom såklart och svor över att jag inte hade ankrat fast grindarna i någonting.  Jag var livrädd att han skulle ramla och bryta nacken.
Efter någon meter föll han verkligen och då fastnade han i grindarna som i ett stort våffeljärn! Han låg som en groda på den ena och hade den andra över sig. Fråg’ mig inte hur men på något sätt lyckades han. Och utan att skada sig dessutom, vilket var en himla tur. Jag fick krångla ut honom därifrån och tänkte att nu är väl ändå gränsen nådd. Men icke! Han klev upp och drog i full fart rakt ut på lilla gödselplattan och vägrade låta sig fångas. 
”Nä, jag har inte gjort något. Står bara här. Sköt ditt du så sköter jag mitt. Kärring” 

Att försöka tala djuren tillrätta är ju ganska lönlöst. Likaså att bli arg eller börja gråta, även om det också händer. Men när de inte på något sätt förstår sitt eget bästa, när de trampar en på fötterna precis ovanför stålhättan, ser till att man får hjärtat i halsgropen inte bara en gång och sedan lämnar en skitig, svettig och frustrerad medan de drar iväg som en avlöning rakt ut i pissvattnet, då är det inte roligt! Då står man där till slut, fånigt skakande på huvudet och undrar stilla: VARFÖR GÖR JAG DET HÄR!?

Jag är extremt glad att den här söndagen är över nu. Såklart var det mesta som hände helt mitt eget fel men ibland blir det bara för mycket. Av allt.
En helt vanlig måndag har sällan varit mer välkommen.

Over änd out.

Vilken skillnad
Om jag får önska