Krispig luft i lungorna och härligt kroppsarbete med underbara djur. Naturen är nära och man fylls av energi så fort man slår upp dörren.

Eller? Eller börjar kanske vissa dagar med en enda stor tung trötthet och fortsätter in i en dimma av tårar och frustration?

Ja, så kan det också vara. Såklart.

Jag kan störa mig på att det romantiseras så mycket kring jordbruk och livet på landet. Fast jag själv är en av de som gör det ibland. Visar de vackra sidorna och lyfter fram allt som är så fint och bra.
Jag tycker om att visa det bästa med mitt liv men jag tycker också att det är viktigt att inte skyla över det andra. Det tråkiga, blöta, stressade och kalla. För det finns ju också där. Som att det här livet skulle vara så himla annorlunda från exakt alla andra jobb? Folk fattar väl ändå? Inte är det väl någon som på allvar tror att det är som i Bonde söker fru hela tiden? Med vajande sädesfält och stilla promenader i soliga kohagar hela dagarna?

Jag hoppas att jag lyckas förmedla någon sorts verklig spegling. Att jag inte faller i den där gropen där så många sitter och slänger upp välpolerade bilder tagna i exakt rätt ögonblick för att ge sken av ett perfekt liv. Eller blir en gnällspik och en martyr som skryter om hur hårt och pressat livet är. Hur många timmar man jobbar och hur hårt man sliter.

Det är så mycket som är endimensionellt idag. Så mycket antingen eller. Så många egendesignade bilder av de vi vill vara. De vi bestämmer oss för att bli. Och sedan blir vi besvikna och skamsna när vi inte lever upp till allt det där. När vi ser att det perfekta också har sina baksidor och irrgångar. Hur vi än gör.

Jag tror att man måste fatta att exakt allt är fucking både och. Hela tiden. Eller både dock, som Elias sa när han var mindre.
Alla liv, alla arbeten är både fina och jävliga. Vi människor är både starka och svaga, jordnära och förvirrade. Alldeles samtidigt.

I morgon hoppas jag att jag är pigg och energisk. Idag är jag trött och trasig.