Idag gjorde jag det. Höll andan och hoppade. Så läskigt!

Om jag beställde 130 mjölkkor med tillhörande robotar? Bokade en långresa till Förenade Arabemiraten? Eller testade att äta världens starkaste chilifrukt?

Nej, jag uppdaterade min dator.

Kära gamla Macen, min älskade dator som var så dyr att jag inte kunde förmå mig att köpa den förrän den kom ut som visnings-ex i butiken. Som den har servat mig år efter år. Jag har knattrat och knattrat och den har bara levererat hela tiden. Jag har skrivit så en del tangenter är alldeles slitna och den har snällt låtit sig fyllas med hemligheter, protokoll, djurjournaler, bokföring och reportageidéer. Och den har aldrig klagat. Den har verkligen varit värd de där pengarna kan jag säga.

Själv har jag inte alltid varit så snäll tillbaka. Jag har bland annat laddat den stackarn med en Kinaladdare som nästan brände upp den, spillt kaffe på den, haft den i svinkalla bilar över natten och suttit med den för nära värmekällor. Jag har även släpat med den i ladugården, på flyget, på möten, i skogen, ja, överallt där jag har befunnit mig och kanske, eventuellt skulle få en stund över till att skriva ett par rader.

Men det värsta är nog att jag inte har uppdaterat den. Eller uppgraderat? Vad heter det? Nåväl, jag har fått notiser om att det är dags men ignorerat dem fullständigt. Eller tryckt på ”påminn mig i morgon” och skjutit problemet framför mig. I flera år. För att jag var helt övertygad om att allt mitt jobb riskerade att gå förlorat och att datorn skulle börja ryka och gå i bitar.

Nu var jag tvungen eftersom jag inte kunde använda Dropboxen längre. Så jag tog mod till mig, mailade de viktigaste dokumenten till mig själv och såg till att äntligen spara allt ordentligt i iCloud. Som en normal människa. Sedan stålsatte jag mig för den läskiga uppdateringen. Som självklart gick hur bra som helst. Vilken lättnad! Allt är kvar! Och Macen verkar glad och nöjd. Rapp och snygg har den blivit. Min fina lilla äppeldator.