Jag har nyss kommit hem. Har haft en lång arbetsdag men känner mig väldigt nöjd och glad. Jag känner hur rikt mitt liv är och hur ödmjuk och tacksam jag är för det. För att jag får vara så många versioner av samma Elin. 

Jag har varit i alla mina yrkesroller idag. För jag har ju flera. I morse var jag bonde. Som jag oftast är. Skrapade skit och halmade innan det var dags att byta om. Sedan åkte jag till en annan bonde och där var jag skribent. Med block och penna och intervjufrågor. Efter det for jag till hospice och bytte om igen. Blev undersköterska. Mötte människor i livets slutskede, hjälpte och vårdade.

Livet är förunderligt. Det är märkligt och fascinerande. Jag trodde nog att målet var att finna ett lugn, hitta något att landa i. Ett arbete, ett yrke, en plats. Och när det var rätt skulle det sluta pocka och dra. Då skulle man bli nöjd. Sinnesfridsnöjd. Vad skönt.

Just nu är det lite tvärt om. Det är i kasten mellan det ena och det andra som jag känner mig som mest hel. Som mest levande. I splittringen mellan olika saker. Det är där jag känner min egen botten, hör min inre ton.

För man är ju ändå samma. Alltid samma person. Fast på så olika vis.

Kanske är det bara ett sätt att vara? Kanske är det som farmor säger? Att en del är som päran’, de passar till lite av varje?

I så fall är jag nog det. En potatis.