Så blev årets kalvresultat

9 juni, 2020

Nu har vi pustat ut efter årets alla kalvningar och det är dags att summera resultatet. Det är vårt tredje år med dikor och inte helt oväntat går det bättre och bättre. I år har vi dessutom haft tur. 

Plus

Man kan inte kontrollera allt när det gäller djur och vissa år kommer alltid att vara bättre än andra. Men det finns mycket att göra för att skapa bra förutsättningar. För oss har dikoproduktionen förbättrats på så sätt att vi har fått en stabilare koflock under de här åren. Vi har även lärt oss mycket mer, blivit mer inkörda i det nya stallet, fått upp låsfronterna samt att vi har köpt in och gallrat ut djur på ett sätt som vi tycker är bra.

Vi har satsat på bra mödrar, lätta kalvningar och trevliga kor. Självklart ska de även vara starka och friska. Tokiga morsor, dåliga klövar och fula spenar som är svåra att dia på är sådant som sätter kor på slaktlistan hos oss.
Vi har också lärt känna korna bättre nu. Eller rättare sagt, de har lärt känna oss och slutat vara så himla misstänksamma hela tiden (ja, jag pratar om jämtlandskossorna som inte precis har varit lättflörtade). Allt är lugnare och tryggare och även om alla kor inte är supersociala hela tiden så finns det en fin dynamik i gruppen. Korna är mer lätthanterliga och låter oss komma närmare kalvarna redan i början. De är också mer avslappnade gentemot varandra tycker jag och vaktar inte sina kalvar på samma strikta sätt som tidigare.

Nytt för den här säsongen var att alla kor var dräktighetsundersökta. Vi behövde inte undra och leta tecken på brunst utan kunde lugnt gallra bort tomma kor och invänta kalvar från de andra. Vi visste även på ett ungefär i vilken ordning de skulle kalva och det underlättade också en del.

Kvigorna var betäckta lite senare än korna och det var nog också bra. De gick i en egen grupp hela vintern för att få kraftigare foder, så när det närmade sig kalvning var de redan avskilda och lätta att ha koll på. Bra eftersom två av dem behövde lite draghjälp.

Minus

På minussidan räknar jag såklart den tråkiga starten med det döda tvillingparet. Det var inte kul men slutade ju rätt bra ändå eftersom kon adopterade en annan kalv vars mor fick nödslaktas.

Annat på minus som vi måste se upp med till nästa år var att några enstaka kor smet ut och kalvade på betet. Det gick bra den här gången men man vill ju helst ha dem under uppsikt och veta var de är. Ifall något går fel. Klara-Bella till exempel, som kalvade i stora kogruppen trots att hon var kviga, höll på att mista sin kalv av just den här anledningen. Hon gick ut och kalvade, inte långt men tillräckligt för att kalven skulle ligga och bli lite kall. Hon visste inte riktigt hur hon skulle ta hand om den heller så det var tur att vi hittade dem snabbt.

Till sist

Sammantaget skulle jag vilja säga att det har varit ett jättebra år. Mer erfarenhet och bättre ordnat, bra kor och förbättrade rutiner. Och tur! Det har flutit på i år. Inga konstiga fellägen förutom de första, inga kor som fått frispel och velat döda alla, inga komplikationer förutom en partiell juverinflammation som läkte ut av sig själv.
Och så har saker har hänt rätt tid på dygnet. De som behövt hjälp har inte börjat kalva mitt i natten utan på dagen när vi varit i närheten. De som kalvade ute fick friska, fina kalvar som bara var att hämta in igen. Och Klaras Kasper verkar också bli hyfsat normal trots sin tuffa start. Han är lite trög bara men det beror nog inte på det.

Fördelningen mellan tjur- och kvigkalvar har varit helt okej. Nästan 50/50 och det är ju inget man kan påverka själv direkt. Förra året fick vi övervägande kvigor men i år är vi glada för vi vill ha många tjurar.

Undrar om jag utmanar jag ödet nu när jag vältrar mig i att allt har gått så bra? Blir det bara jävelskap nästa år?
I så fall tar vi det då. Nu ska jag  vara glad för det här. Tacka någon högre makt och försöka fortsätta göra de saker som varit bra och slipa på det som kan förbättras.

 

 

 

 

Snabba ryck och tunga lyft
Skitbra