Jag tycker att idén med en bucketlist känns så sorglig. En lista på saker man vill hinna göra innan man dör.

När man är död spelar ju ingenting någon roll tänker jag. Då är det redan för sent. Och dessutom vet jag att de flesta som står inför döden helst av allt bara vill ha den vanliga vardagen tillbaka. En kopp kaffe på altan. Att få vakna i sin egen säng. Att kunna krama sina barn.

Så i stället för en bucketlist vill jag försöka hitta oskulder att ta. Det kanske också låter dumt men jag tycker att det känns så mycket mer hoppfullt och roligt. Att tänka att man får göra något nytt för första gången i stället för att bocka av saker innan det är för sent.

Här är tre oskulder jag har tänkt ta inom kort:

Köra i parkeringshus-oskulden.
Jag har aldrig kört bil i ett parkeringshus och jag är rädd för det. För att det är trångt, konstigt skyltat, lågt i tak och för att det troligen blir katastrof om man råkar köra mot färdriktningen.
Men hur svårt kan det vara? Jag är ju ändå normalbegåvad och har haft körkort i snart tjugo år. En dag ska jag göra det. Snart! Köra in, parkera och köra ut.

Springa en mil-oskulden.
Jag har aldrig sprungit en mil. Gått har jag väl gjort men aldrig sprungit hela milen. Mitt längsta är nog åtta kilometer men oftast springer jag bara fem för att inte tappa motivationen. Efter det blir jag så less att jag överväger att lifta eller be Danne komma och hämta mig.
Så hur gör man? Springer på bara?

Åka raggarbil-oskulden.
Det här blir nog det svåraste. Vems bil ska jag nästla mig in i?
Helst ska jag vara femtiotalssnygg och ha långt hår också men det är inte lika viktigt. Vad det är för bil spelar inte heller så stor roll men den får gärna mullra djupt, vara gammal, vräkig, amerikansk och öppen.
Det närmaste jag kommer en sådan upplevelse är när jag och Danne hamnade i ett cruisingtåg längs Köpmangatan här i Sundsvall för länge sedan. Men vår lilla Jetta! Vi lyckades på något vis halka in i den långa raden av snygga cruisingbilar och tog oss inte ur. Bara att åka med i smygtakt medan folk glodde och pekade. Jag skrattade förstås men Danne skämdes. Mycket.

Dö ska vi alla göra men hur rikt eller hur länge man än lever finns det alltid nya saker att göra. Om man vill förstås. Det är ju inget krav och ingen tävling. Men jag tror att nytt är bra. I alla fall för mig, som sitter fast som i tjära ibland. Blockerad av osynliga gränser för vad man kan och inte kan göra. Därför tror att det är bra med både små och stora saker. Så man kommer igång lite. Kanske vågar man sig på de stora upplevelserna om man gör de mindre, tramsigare grejerna lite oftare. Som att ta sig i kragen och köra in i ett parkeringshus.

Vilka oskulder vill ni andra ta? Äta sniglar-oskulden? Sitta uppe en hel natt vid sjön-oskulden? Köra grävmaskins-oskulden?