Mjölkdrickande kalvar har sina utmaningar. Oftast flyter det på men bland händer det att någon liten rackare har svårt att hantera flytten till oss och foderbytet som det medför. Tråkigt, tidskrävande men så himla kul när man får till det. 

Vi har två småttingar nu som har haft diarré och dålig aptit. För tillfället är de tillbaka i sina boxar men de fick en liten speciallösning ett tag för att de skulle piggna till.

Jag gjorde en större box åt dem vid halmbalen i ladugården, mest för att det var det enda kunde göra för dem, utöver våra vanliga diarrérutiner, men också för att de skulle komma bort från de andra och inte smitta dem.
Rätt snabbt släppte de dock ut sig själva eftersom jag hade stängt så dåligt. De tog till och med några små rundor på gården och det måste ju vara ett bra friskhetstecken.

Efter någon dag drack de sin mjölk ordentligt men nu är de lite på tillbakagång igen och vi får flaskmata eller sonda vissa mål. Tråkigt men så är det ibland. Men vi kämpar på. Jag vill inte släppa taget om dem. De är pigga och verkar nöjda men är fortfarande inte riktigt med på banan.

Det tråkiga är att starten är så himla viktig för en kalv. Om det krånglar i början blir det oftast inte superbra sedan heller. Lägre tillväxt och större sårbarhet för sjukdom. Men det kan kännas svårt att vara krass. Man vill att de ska komma ikapp och visa att det går mot alla odds. Livsviljan kan vara stark trots krånglande magar och ny miljö. Och då blir det så, att man vägrar ge upp.