Linda kommer äntligen tillbaka från sin semester i morgon och man kan lugnt säga att hon är efterlängtad av alla, både två- och fyrbenta. Vi har några intensiva och slitsamma veckor bakom oss och det känns bra att vissa saker återgår till det normala. 

Härom dagen pratade vi vi telefon och stämde av läget lite hon och jag. Jag berättade bland annat hur lättskött ladugården är just nu. Hur snabbt det går och hur få småkalvar vi har för tillfället.

Vad händer då? Jo, dagen innan hon börjar, alltså idag, kom en laddning med tio stycken nya småttingar. Välkommen tillbaka, Linda. Småkillarna väntar på dig! Nyinstallerade från Kvarnsveden, inte helt inkörda på hur och var de ska stoppa huvudena för att få mjölk men alla är pigga och trevliga.

Undrar vad som har hänt med min selfiekamera? Suddigare än någonsin.

En av anledningarna till att vi är extra glada över att Linda börjar jobba igen är att jag, Danne och Linnea åker till Skåne i morgon. Bilen är fullpackad liksom den inlånade takboxen och halva släkten är engagerad för att övriga barn ska ha tak över huvudet och sjukhussällskap. Det vi ska göra är att installera vår äldsta dotter i en lägenhet i Klippan. Hur märkligt det än känns ska hon börja gymnasiet nu. Ungefär nittio mil hemifrån. Helt galet.

Förutom Linda kommer Håkan och Jesper att vara här och jobba. Ska man någon gång känna sig trygg med en Skåneresa så är det väl nu. Allt är under kontroll, men jag är ändå nervös. Fast det har nog mest att göra med att vi åker dit med en dotter som sedan inte ska med hem igen. Utan lämnas… i ett eget hem… i himla Danmark! Nåväl, jag ska väl klara även detta. Kanske.