Om min ork är på minus är Dannes mer på plus just nu. Han får i alla fall väldigt mycket gjort.

Vi har haft två riktiga surdegar på ett ställe på gården. Dels en återkommande problematik, ytan framför mellankalvarna som ofta blir blöt och svår att hålla ren och dels en annan sak som har varit riktigt irriterande:

Dörrarna till kalvboxarna. De gick sönder i gångjärnen, både på dörrbladen och inne vid väggen men ingen har hunnit laga dem trots att Linda köpte hem nya gångjärn för ett tag sedan. Nu hände det äntligen.
Skönt att kunna öppna och stänga ordentligt och vilken lyx att veta att det håller sig stängt när man vänder ryggen till också. Länge har vi ställt smågrindar för så kalvarna inte ska putta upp dörrarna men nu funkar det såhär bra.

Sådär. Nu håller ni er på plats. 

Grejen med markytan som varit mer av en bassäng till och från är avsaknad av riktigt bra avrinning. Nu har Danne kört dit ny sand igen, skapat bra lutning och till och med paddat. Eller markvibrerat heter det ju, om terminologin ska vara helt korrekt. Men vi säger padda, det gör väl de flesta.

Nu kände jag precis ett litet sprittande i själen. Jävlar, jag är nog inte helt död ändå! Jag känner ett kraftigt sug att måla den där timmergaveln faluröd när jag ser på bilden. Helt klart ett livstecken.

Ibland, särskilt under vår och höst, skulle man vilja asfaltera hela gårn. Tänk känslan. Slätt som på en dansbana. Om nu någon minns hur en sådan ser ut ”i dessa tider”.

På den här bilden ser man förresten smågrindarna som jag berättade om. När Greven bodde i en av de där boxarns fick vi även ställa en halmbal som stopp för annars lyfte han bort både dörr och grind och rymde.