Tappat fästet

7 november, 2020

Vad skönt det är att ha aktiva bloggkollegor här på Atl. Själv är jag i en svacka nu. Hoppas ni hänger på ändå sen när det blir lättare igen. 

Under min hemmavistelse hann jag inte mycket vettigt jobb. Stora planer men väldigt lite ork och energi. Men det kanske får vara så ibland.

Några boxdörrar blev tvättade i alla fall och det är alltid något. Och så den där djurflytten och kalvhämtningen jag berättade om tidigare.

På onsdag kväll hände något som var det bästa på mycket länge. Danne kom hem och vi fick ett drygt dygn tillsammans. Första gången på över en månad som vi var hemma samtidigt. Helt otroligt vad man uppskattar vardagen ibland. Att bara få sitta i samma soffa var som högsta vinsten. Jag önskar att jag ska fortsätta känna så sedan också. När allt blir bättre. Och jag tror helt ärligt att jag kommer att bli duktigare på det. Skrev till och med en krönika på ämnet i Sundsvalls Tidning, så för de som har läst den blir det lite upprepning här.

Man blir helt enkelt omskakad ibland. Jag är det nu. Det känns plötsligt som att jag är en stor påse blandade pusselbitar. Som bara vill läggas ut igen och bilda enklast möjliga motiv. Tiden med sjukdom har tagit ut sin rätt mer eller mindre fullständigt. Jag står på knä nu och vill inte vara med längre. Men jag knaprar Atarax och jag tror att det hjälper. En dag ska det bli lättare.

Nu är jag tillbaks på sjukhuset igen och tyvärr lyckades jag glömma min dator när jag for. En och annan mobiluppdatering kan det bli i alla fall och jag hoppas på bilder hemifrån som jag kan dela med mig av.

Som en helghälsning önskar jag alla en fin lördagskväll men framförallt en värdefull och bra och vardag.

Kram från mig.

Vad fint det blev
Jag har döstädat