Dökalvar och miljöbovar

14 februari, 2021

Hårda regler omgärdar allt vi gör ute på gårdarna. Så även hanteringen av självdöda och avlivade djur. Fullt upp i miljöbovsbranchen med andra ord. 

Jag tycker att det är bra med regelverk och omtanke om miljö och smittorisker, men ibland kommer man ganska långt med sunt förnuft också. Förnuftet blir dock lite kantstött om lantbruket som helhet klassas som miljöfarlig verksamhet vilket det gör idag. Rätt irriterande. Enligt min mening är det självklart att en näring där man jobbar i direkt samklang med naturen och producerar något så vettigt som mat i första hand inte är farlig för miljön utan tvärt om.

Sedan har man såklart ett ansvar och ett behov av bra rutiner när man hanterar bränslen, restprodukter och annat som ingår i jobbet med att greja ett öppet landskap och svensk käk. En av de saker vi hanterar ibland är självdöda eller avlivade djur som ska destrueras. Det är jättetråkigt men tyvärr en del av lantbrukarlivet emellanåt.

HÄR skriver ATL om en bonde här i Västernorrland som fick en företagsbot för miljöbrott efter att en död kalv legat ute i väntan på kadaverbilen. Jag vet inget om det enskilda fallet och tänker inte grotta ner mig i det. Däremot vet jag att folk som inte själva driver lantbruk läser den här bloggen så jag tänkte att jag kunde berätta hur det fungerar och hur vi gör här hos oss.

När ett djur dör eller avlivas på en gård anmäler man det till Svensk Lantbrukstjänst som ombesörjer hämtning och bortforsling. Man får alltså inte lägga ut någonting i skogen eller gräva ner det själv. Kadavren hämtas med lastbil och hamnar sedan hos ett företag som heter Konvex där de bearbetas till biobränsle. På det här sättet återgår djuren till kretsloppet i form av värmeutvinning. Rätt smart tycker jag.

Enligt Svensk Lantbrukstjänst får döda djur visst ligga ute (var annars liksom) men de ska ligga på en hårdgjord yta,  vara övertäckta och inte vara på en plats där man passerar med fodertransporter eller andra djur. Lastbilen som hämtar behöver kunna köra nära och lasta smidigt och ska inte komma i kontakt med övriga djur eller foderlager. Det är för att att minska risken för smittspridning eftersom de åker runt på många gårdar och ibland har sjukdomsdrabbade döingar i lasten.


Extremt ickedöd kalv från i somras.

Vi har ett ställe vid gödselplattan där vi lägger djur som ska på destruktion. För några år sedan köpte vi en container som enkelt kan hanteras av den som kommer och hämtar. Tror till och med att vi köpte den direkt av Svensk Lantbrukstjänst så den är gjord för att plockas upp med kranen och tömmas. Man kan även bära den med pallgafflarna om man behöver flytta på den eller spola ur den. När den tömts av chauffören brukar den lämnas uppochner (det syns på ena öglan som är lite smutsig) men den är lätt att vända tillbaka med traktor eller handkraft.

Skönt att kunna stänga locket och slippa fåglar och rävar som vill komma på fest. Den kostade några tusenlappar men känns som en bra grej att ha. Särskilt om man riskerar att få böter annars. Containern rymmer dock inte fullvuxna djur så om en av dem dör blir det utelagring här också.


Den här nya glänsande lastbilen kommer ut till lantbruk, hästgårdar och och gårdsslakterier.
Foto: Tobias Ögren

Hos oss är kadaverhämtning, mot förmodan, ett rätt trevligt besök. Även om orsaken inte alls är kul. Bra chaufförer som man gärna tar en pratstund med gör det lättare att tackla tråkiga saker som självdöda djur. Och att betraktas som miljöbov.

 

Där tog det stopp, Madde!
Man kan inte bara jobba och äta nötkött