Förra veckan blev det en dag utan hjullastare och därmed ett nytt tillfälle att bli kompis med Deutzen. Den här gången gick det bättre men jag föredrar lastmaskiner alla dagar i veckan. Av olika skäl. HÄR kan man läsa om hur det gick sist och det var inte så kul. 

Vi har två likadana Deutzar nu. Samma årsmodell och allt. Det blev en begagnad sådan som fick ersätta Fendten när den hade gjort sitt och jag tänker att det säkert blev bra. Lika bra som något annat i alla fall, nu när Fendt inte längre är ett alternativ på vår ekonomiska karta. Visst är det galet hur det har blivit? Fendt är nog fortfarande bra men hur mycket bättre än de andra? Motsvarande hur mycket pengar? För de har blivit sjukt dyra tycker jag. Orimligt mycket dyrare än konkurrenterna skulle jag vilja säga med min begränsade kunskap i ämnet.

Deutz 7250 2016

På den Deutz vi haft längst har vi monterat lastare nu och den andra står redo för vårbruk med harven påkopplad. Efter långa turer med verkstäder och försäkringsbolag (det är den gamla som har varit inlämnad och jag ids inte på in på detaljer om varför) går nu båda två som klockor. Vi håller tummarna för en hyfsat haverifri säsong men samtidigt törs man inte hoppas för mycket. Inte längre.

Kanske låter jag bitter men jag har börjat tvivla på jordbrukstraktorer överlag. Tråkigt nog. Jag har väl aldrig varit riktigt traktortokig men förut var det i alla fall roligare. Man hade mer tillförsikt. Litade på att fräscha grejer skulle hålla, att haverier var tråkiga undantag, att man kunde amortera istället för reparera, inte att man ofta skulle behöva göra både och. Nu känns det som att det är helt sjuka siffror på kontot för traktorreparationer. Helt oavsett märke för vi har testat de flesta. Jag börjar nästan tro att det sitter någon ond människa och sticker nålar traktorwoododockor med vårt namn på.
Fast å andra sidan, var och varannan kollega har ju också haverier stup i kvarten så vi är inte precis ensamma.

Trevligt att de är ståtliga och gör ett bra jobb när de väl fungerar. Det väger upp. 

Är jag sur och negativ? Ja, kanske det. Men jag tycker i alla fall att det jävlas orimligt mycket med tanke på vad en traktor kostar och hur lång (läs kort) tid den går i professionell verksamhet.
Är det för mycket teknik? För många funktioner som ska samarbeta, för avancerade system, för många givare, sensorer och mjukvarufunktioner? Behöver vi allt? Är det värt det?

Jag fattar att jag kvalar in bland en massa bakåtsträvande surgubbar nu men ibland önskar jag att det fanns en enklare men driftsäkrare traktor på marknaden. Modern men med färre funktioner. Lite mindre finkänslighet och aningen färre valmöjligheter. I gengäld skulle jag vilja ha rejälare och enklare system. Grövre grejer och fler mekaniska lösningar där det är möjligt. Något som är byggt för att hålla. Utan att det blev för tungt eller oergonomiskt förstås. Åh, tänk om man kunde få allt man vill ha någon gång va?

Självklart är jag glad för de traktorer vi har och jag ska väl inte ha så många syrliga åsikter när jag inte är den som jobbar mest med dem. Men det är tråkigt att ha låga förväntningar känner jag. För det är så det har blivit. Jag tror inte längre att NU är vi trygga, NU har vi investerat i driftsäkerhet. Trots att man äger fina traktorer för många vackra slantar. Jag har liksom resignerat. Är glad så långe de håller och är nöjd att det inte är en splitterny traktor vi betalar av på den här gången. Och så tänker jag att vi måste ha god beredskap för kommande storstopp och haverier, så gott det nu går. För de kommer, hur tråkigt det än är att tänka på.

Vad tycker ni? Är jag ute och cyklar? Har jag för höga krav? Hur står sig jordbrukstraktorer jämfört med maskiner i andra branscher? Är det en bra affär att köpa nytt eller är det inte värt det? Hur ska man resonera när man räknar på en traktor?

Med de funderingarna ska fru Gnäll ta en dusch och äta en ostmacka. Sedan är dags att förbereda morgondagens pappersjobb och krypa till kojs.
Hoppas veckan har börjat bra för alla och må edra ad-bluepumpar och elsystem för alltid vara hela.