Jag har så mycket att visa! Både Linda och Anders har tagit bilder åt mig men det går inte att få upp dem här på bloggen. Fick lägga in några gamla istället men det blir ju inte alls samma sak. 

Det är inte lätt med tekniken ibland och nu har kärvat ihop ordentligt här inne. I morgon kanske det går bättre, jag har mailat ut ett nödrop, men för tillfället är det stört omöjligt att få över bilder från telefonen och datorn in i bloggprogrammets bibliotek. Typiskt, jag som så gärna ville visa hur det går med kornas rasthage!

Jag får passa på att berätta något annat i stället, som man kan måla sina egna bilder av. Vad sägs om när jag höll på att förlora den här datorn och några av mina kläder idag? I skogen ovanför Sundsvalls sjukhus. Det var också irriterande!

Jag är här med vår dotter de här dagarna och efter ett planeringsmöte fick jag möjlighet att ta en paus i friska luften. Perfekt, tänkte jag som hade träningstajtsen på under jeanskjolen, jag springer en sväng runt Ryggisspåret.
Sagt och gjort, jag knatade upp genom buskarna, klev ur kjolen och krängde av mig koftan och tryckte ner alltihop i ryggsäcken där jag även hade datorn. Justerade remmarna och skuttade iväg. Redan efter ett par meter fann jag att det var väldigt obekvämt. En Kånkenryggsäck är bra på många sätt men den är tydligen inte utformad för spontanlöpning. Särskilt inte när man har en hård dator i som slår i ryggen. Därför gjorde jag en avstickare in bland träden för att lösa bekymret lite smidigt. Sundsvall är en fantastisk stad på så vis att det aldrig är långt till skogen och det här löparspåret går som så många andra mitt ute i spenaten. Jag hittade en perfekt plats längs en liten stig och där la jag ner ryggsäcken i mossan, väl dold för nyfikna ögon. Den är grön och rätt urtvättad så jag behövde knappt gömma den alls. Det räckte med en granruska och några nävar blåbärsris.

Sedan satte jag av med raska steg till tonerna av Magnus Ugglas ljuva stämma och strax var rundan avklarad. Med svetten lackande skulle jag bara hämta min väska igen. Frågan var bara var?! Den fanns ingenstans!

Efter en stunds irrande bland granarna började jag fundera på om jag hade sådan otur att någon hittat och snott väskan på den korta tid jag varit borta? Eller om jag blivit knäpp på riktigt nu? Troligtvis det senare.

Det tog säkert bara en minut eller två men man hinner ju tänka en hel del. Till sist lyckades jag i alla fall lokalisera den. Tack och lov, jag hade bara gömt den lite för bra!

Dagens lärdom till nästa gång: Om packningen inte passar för löpning, ja då får det bli promenad istället. Jag ska inte gömma grejer i skogen mer. Never.

Nu ska den här knäppisen sova och i morgon hoppas jag att tekniken är med oss. Då ska alla som vill få en skymt av vad som pågår hos oss och hur fint våra kor kommer att få det. Det är ett rejält projekt och gården är full av maskiner och glada förare.