Tråkigast av allt…

2 augusti, 2021

Vi har haft otur med två tjurar på sistone. En liten och en stor. Baksidan med lantbrukarlivet och smolket i bägaren. Hjärtat blöder för djur som har ont men nu galopperar båda två på de evigt gröna ängarna. 

Det tråkigaste var den lilla. En av våra egna tjurkalvar som föddes i våras. En jättefin, grå kalv som har varit hur pigg och stark som helst hela tiden. Kanske var han för pigg? Rätt som det var kom han stapplande efter sin mor med ett brutet ben vid den dagliga tillsynen. Ingen vet vad som hade hänt honom men de går ju på skogsbete så risker finns bland stock och sten även om det är väldigt ovanligt med skador. Otur helt enkelt men så otroligt trist.

Den större tjuren hade också en benskada men honom fanns det hopp om ett bra tag. Han hade fått en smäll mot höften och fick komma till sjukbox och vila upp sig med mat och vatten i egen kupé. Jag trodde att han skulle bli bättre men han haltade rejält trots att han var pigg och nöjd med all extra omvårdnad. Vi fick sluta hoppas när han inte blev starkare och valde istället hemslakt. Bättre att avsluta innan det blir sämre så nu springer han stark och skadefri i tjurhimlen.

När vi får ta djurägaransvar och avliva skadade eller sjuka djur tänker jag ofta på djurlivet i det vilda. Tänk om den lilla grå kalven hade varit en älgkalv istället. Med brutet ben. Olyckor händer ju även dem. I skogen finns ingen som avslutar det hela snabbt, tvärt om leder en skada ofta till svårt lidande för djuret. Slutet blir svält eller infektionssjukdomar, en död som kan ta lång tid och vara väldigt svår. Det bästa alternativet är att bli mat till ett rovdjur som tar flockens svagaste men det kan också dröja. När jag tänker på det, på allt som kan hända men att vi bönder ser och kan agera för våra djur, då är det lättare att acceptera baksidorna med det här yrket.

Ansvaret man tar är vackert även om omständigheterna ibland går i svart.

Oerhört irriterande
Avprickade söndagssysslor