Vi har sådan otur och det är så ledsamt. Micke är död. Avelstjuren alltså. Hemslaktad idag. Det var verkligen inte en del av vår långsiktiga plan. 

Leif och Micke hade precis jobbat klart för i år och förhoppningsvis fått alla kor dräktiga under månaderna på bete. Förra veckan skiljde Danne och Linda bort dem från damerna och de fick en egen sektion i kostallet. Det verkade nöjda med tillvaron, förutom att Leif har problem med en framklöv, men plötsligt kunde inte Micke äta ordentligt. Han dreglade och såg sned ut i käkarna och blicken var inte den vanliga glada och nyfikna. Veterinär-Ellinor fick titta på honom och domen var inte rolig.

Troligen hade han ett brutet tungben, något som kan orsakas av hårt tryck mot en viss del av käkarna. Gissningen är att han har ryckt ut huvudet för fort ur den låsbara foderfronten (upplåst förstås men den är ändå lite trång om man har stort huvud) och fastnat på vägen. Därefter fått panik och istället för att lyfta hakan lite och komma ut helt smärtfritt bara ryckt ännu hårdare med alla sina kilon och sin styrka. Så hårt att han uppenbarligen blev skadad. Han kunde få in lite mat i munnen men inte tugga ordentligt och inte skopa i sig foder med tungan som de vanligtvis gör.

Stackarn. Tänk vad något så litet som ett tungben kan ställa till. Och inget att göra åt heller. Därför blev det ett avslut idag och nu återstår bara att tacka för fina kalvar, både i år och med all sannolikhet även nästa år. Han har varit snäll och bra, trevlig mot både människor, kor och kalvar och han har kompat bra ihop med Leif de här åren. Verkligen synd att han inte fick leva vidare. Kanske hade han kunnat komma till nytta på någon fler köttgård efter avslutad tjänst hos oss.

Här var han liten. Nyss hitkommen från Jenny i Brattås en lerig, regnig höstdag. 

En bild från förra året.

Och såhär såg han ut i år. Fin va?

Lill-Micke. Fina tjur. Tråkigt men nu är det är gjort. Han har haft ett bra liv och slipper gå hungrig och ha ont. Men det blir tomt efter honom.