Vilken lättnad. Det löste sig med korvskinnsplasten och den första tuben fylldes igår. Idag påbörjades nästa i regn och rusk. 

Det här är första året för oss med egen krosspackare och det var nog en aning nervöst att starta upp och se om allt fungerade i skarpt läge. Förutom att det läcker litegrann någonstans i bromsarna, även efter byte av slangar, verkar allt gå som det ska. Trycket håller sig inte riktgt konstant så därför är korven lite ojämn, men jag tycker den får godkänt ändå.

Väldigt skönt att ha en egen packare trots att den inte krossar lika mjöligt som den vi hyrt från Kvarnsveden tidigare år. Våran är en Murska 2000 från -09 och den har valsar istället för knivar. Om spannmålen är väldigt torr krossar den lite snålt men med högre vattenhalter, vilket vi ofta får, blir det perfekt.

Eftersom skördefönstret är litet och alla kör samtidigt har vi haft tur hittills som har kunnat klara oss med att hyra. Vi är glada för det men det känns ändå bra att ha en egen maskin nu när vi ska lägga mycket mer i korv. Snygg färg också. Vi köpte den från Danmark i våras och hittills har vi bara använt den för att krossa fjolårets korn.

Janis har tagit de flesta av bilderna här och han var med och hjälpte Danne med uppstarten igår morse. Det var jag väldigt tacksam för. Han har hjälpt oss idag också, synd bara att vädret inte var med oss.

Plasten förresten, tuberna, kommer från SLIP AB för den som undrar hur det löste sig. Lantmännen lyckades också ordna fram en laddning till sist men då var det för sent. En näve pluspoäng fick de i alla fall när Hasse, regionchef för Lantmännen Lantbruk här i norr, ringde upp mig och vi fick ett bra samtal om kommunikation och kundrelationer. Vi hann även avhandla en del annat eftersom vi känner varandra från förtroendetiden så det var trevligt trots att jag var så sur och besviken på plasten som inte kom.

Idag har det regnat och jag har varit så trött, så trött. Vi har haft en tung vecka med mycket jobb och otaliga turer fram och tillbaka till sjukhuset. För nya läsare kan jag berätta att vi har ett barn inlagt för svår anorexi och lite annat här på Sundsvalls sjukhus. Så vi delar upp oss, jobbar knasiga tider och byts av så gott vi kan. Man önskar verkligen att dygnet hade fler timmar, särskilt nu i trösk- och andraskördstider.

För tillfället är det jag som är sjukhusförälder och nu är det dags för lite kvällsyoga här på rummet. Kanske är det precis vad som behövs för nedvarvning och ny kraft inför veckan som kommer. Vi har mer regn framför oss, mer korn att krossa och en massa annat som ska göras. Namaste!

Foto: Janis Spurins och Elias Bergström