Vi har haft riktig vårvärme ett tag och snön sjunker bort nästan så man ser det med blotta ögat. Det är både härligt och frustrerande med en sådan här mellantid. Hoppfullt men samtidigt är det som att allt sitter fast i startgroparna.

I andra delar av Sverige är vårbruket igång men här har vi inte ens ställt undan skotern. Det tinar och droppar förvisso och isen släpper från backen. Men bara nästan. Skräpen från balarna är fortfarande fastfrusna till exempel. Så pass framtinade att de syns men de går inte att plocka bort. Gaaah!

Längtar efter att få städa upp alla plastbitar.. (det vill säga, jag längtar tills jag kan tvinga barnen att städa upp alla plastbitar. Mot mat och husrum.) 

Snöhögarna sjunker ihop också och det är vidrigt. Istället för vitt och rent är det nu skitigt och tråkigt med halmrester och framtinat grus. Överallt blottas skräp och bortglömda synder. När solen lyser som vackrast och det känns som vår, då kan man ge sig fan på att det blänker till lite extra på sånt som man inte vill se! En trasig lastpall längs någon vägg, en risig brokvist mitt mellan vinter och vår eller smältvatten som rinner fel väg in på kornas skrapgång.

”Snöhög”

Det gäller att lyfta blicken nu och invänta tiden när man kan rensa och röja på riktigt. När vintern äntligen släpper greppet och det får torka upp. Tills dess får det bli diverse punktinsatser. I morgon ska jag till exempel städa utanför groventrén och framför gammellagårn. Det behövs.