En saftig fredagskyckling sitter sällan fel och i kombination med klyftpotatis och vin gör den sig extra bra.

Vi har ätit gott och snart är det dags att sova. Hur vår middag såg ut? Ja det ska jag berätta nu.
Svensk kyckling är förstås en självklarhet, det behöver vi inte ens orda om, och denna gång var det fina bröstfileer från Kronfågel. En annan del av måltiden kom dock raka vägen från utlande’ och det var sötpotatisen.

Danne som är konservativ på många sätt har testat och fallit pladask för denna orangea knöl, och som den tillmötesgående fru jag är lagade jag såklart sötpotatis till honom. Och vanlig potatis förstås, vi är ju inga dårar.

Kycklingen fick en kryddblandning bestående av salt, peppar, chiliflakes, paprikapulver, farinsocker, ingefära och färsk basilika.

Riktigt gott och tack vare sockret blev det en nästan karamelliserad stekyta. Rekommenderas.

Bearnaisesås från flaska fick toppa det hela. Någon måtta fick det vara på husmoderiet en fredagskväll, och lite sallad från tidigare i veckan dög bra. Några droppar sweet chilisås på det och voila! Maten var redo att inmundigas.

På tal om kyckling. Jag minns att våra barn hade väldigt svårt att förstå just det köttets ursprung när de var riktigt små. De kunde fråga vilket djur det kom ifrån och fast jag svarade att kyckling helt enkelt är från en kyckling kunde de inte greppa det. Det var som att de trodde att kyckling man åt var en styckdetalj, som karré eller rostbiff. Kanske för att de aldrig hade sett en levande matkyckling utan bara associerade ordet till gula, duniga småkycklingar. Tjurar och grisar hade de ju sett och skött om och även varit med och slaktat. De malde köttfärs och packade grytbitar så med det köttet var det aldrig några konstigheter. Men den där kycklingen, vad kom den ifrån för djur egentligen? Jag fick till sist hålla upp en rå kyckling och förklara alla delar och hur fjädrarna och huvudet hade suttit. Och berätta att en levande kyckling kan vara stor som mormors höns ungefär. Till slut fick det ihop det men det tog ett bra tag.

Kanske är det inte så konstigt ändå att köttdebatten blir både högljudd och rent av dum ibland. Det som är naturligt och självklart för den som är van kan ju vara nästan otänkbart för någon annan. Om folk inte sett djur, levt med dem, varit med när de blivit mat, då är det kanske inte så lätt att förstå resten heller? Att ens fatta och acceptera sambandet mellan djur och mat. Det verkar ju finnas enorma kunskapsglapp idag och man kan inte vara säker på att de växer ihop ens i vuxen ålder hos vissa människor.
Tar man höjd för det måste vi i livsmedelsproduktionen verkligen jobba för mer folkbildning. Det är antagligen viktigare än man kan föreställa sig att fortsätta visa upp svenskt lantbruk. Och tala klarspråk om var maten kommer ifrån.