”Hej Elin! Läste ditt inlägg om kyckling förra helgen och reagerade på en sak. Menar du att dina barn är med och slaktar djur?!”

Hej själv och tack för din fråga! Ja, just det, inlägget om när de inte förstod vilket djurslag kycklingkött kom ifrån, fast de är bondungar. HÄR är det förresten. Där nämner jag att våra barn sett slakt av olika djur men aldrig kyckling.

Så jo, det stämmer alltså att våra barn fått vara med och se hur det går till. Det är inte jätteofta vi slaktar hemma, bara till husbehov eller om vi behöver nödslakta, men de har fått vara med, precis som vid alla andra göromål på gården. Vi har såklart aldrig tvingat men det har liksom inte varit någon stor grej. Bara något som ingått.

Som med allt annat är det olika vad som fångar intresset för stunden. Vissa älskar att högtryckstvätta medan andra tycker det är superspännande att få se hur en tjur ser ut inuti. Det senare har jag ingen bild på.

Just slakten är bara en liten del av allt vi gjort tillsammans. Våra barn har ända från början varit med i arbetet eftersom vi byggde upp gården medan de var små. Först låg de i vagnen medan man jobbade men med tiden blev de riktigt hjälpsamma (även om arbetet kanske inte direkt gick fortare när de var med).
De fick lära sig att man ska ta väl hand om sina djur och ge dem ett bra liv. Sedan slaktas de och vi får god mat och en frisk natur. Allt med omsorg och respekt.

Intresset för att vara med har varierat genom åren men jag törs säga att inget av våra barn har blivit skrämt eller traumatiserat att att se djur slaktas. Slakt behöver inte vara skrämmande. Rent känslomässigt har det inte varit svårt för dem heller eftersom de alltid vetat innan och och haft kunskap om vad driften på gården går ut på. En viktig sak som underlättat är också att vi i förväg förklarat de moment som kan vara läskiga eller svåra att förstå (som att djuren sparkar under avblodningen fast de inte känner något etc). Det är ett bra tips som gäller även vuxna som inte vet.

När jag tänker efter är det faktiskt helt andra saker än just slakt som har varit upprörande och sorgligt för våra bondungar. En dödfödd kalv och en ko som råmar och försöker få liv i den till exempel, det är sorgligt. Eller en älskad kanin som hittas död i buren. För att inte tala om när de har hört om dålig djurhållning och slakt i andra länder, eller sällskapsdjur som far illa. Då har de reagerat starkt, för känslokall blir man inte av en lantlig uppväxt, även om man får vara med när djuren slaktas. Snarare tvärt om.

Livet med djur. Det vackra vinner alltid. Jag tror inte barn behöver skyddas från varken glädje eller sorg. Inte heller vetskapen om var mat kommer ifrån. 

Jag tror att det har varit positivt för våra barn att vara med i allt lantbruksarbete. De har blivit medvetna individer med hög moral, både när det gäller djur och mat. De är fina människor och empatiska djurvänner. Det gör mig stolt och är ett kvitto på att det varit rätt. Rätt för oss i alla fall, men alla måste såklart följa sin egen övertygelse.

Tack igen för frågan och hoppas du är nöjd med svaret!