En vecka kan man nog klara sig utan djur och gödsel men det blev i alla fall ett besök på en gård häromdagen. Det fanns inga kor eller tjurar men vilket djur som helst med fyra ben och svans och svans kan ju räcka långt när man är på semester. 

Vi bokade en ridtur på onsdagen, tog en Boltbil och blev utkörda till en liten stad och avsläppta på en gata. Fel gata naturligtvis. Chauffören hann dra iväg och där stod jag och två tonåringar. Som tur var hittade vi en person som vi kunde kunde vi fråga om vägen till ”los caballos” och rätt som det var fann vi en ranch. Det var lite märkligt för ingången var precis vid ett vanligt område med lägenhetshus. Rakt från asfalten och in på stallbacken kom vi.

Pedro, vår ansvarige guide för dagen, mötte upp och gav oss varsin häst. Sedan bar det iväg längs olivträd och avokadobuskar och in i skogen.

En liten flicka på en jättestor häst red först och visade vägen och Pedro höll koll i bakgrunden så alla hängde med.

Jag fick den slöaste hästen, det var väl för att jag var gammtackan i sällskapet, men när det var dags att galoppera fick jag fart på den! Så pass att min ryggsäck öppnade sig i språnget! Ut flög Matildas telefon, min telefon, alla mina plastkort och olika små påsar med nötter och choklad! Pedrostackarn fick samla ihop allting och jag fick skämmas.

Efter turen var det dags att betala och på den här ranchen fanns ingen kortterminal. Jag hade inga kontanter så Pedro fick lösa även det för han hade en bilnyckel. Den gick till världens minsta lilla blå Skoda vars säten inte gick att fälla fram. Tjejerna kunde därför inte klättra in så de fick stanna kvar på ranchen medan jag hoppade in i framsätet. Pedro skjutsade mig i världens fart genom gator och gränder, ut på vägen mot staden Coin och in där till en bank där det fanns en uttagsautomat. Några Euros senare körde vi tillbaka och precis innan min telefon dog fick jag ett sms där ungarna berättade att de hade flyttat sig till ett närbeläget café. Jaha, nu är vi lost i Spain på riktigt, tänkte jag. Lillbilen fick snurra omkring ytterligare att bra tag men till slut fick jag syn på dem på en uteservering och vi kunde återförenas.

Slutet gott, allting gott och tack vare den långa bilresan hann jag snappa upp en del nya ord på spanska samt intervjua Pedro om klimatet och förutsättningarna för foderproduktion på den karga jorden. Det var oklart om vi förstod varandra fullt ut men som två personer beroende av mat till våra djur, om än på varsin sida av Europa, kunde vi enas om att det är en oroande tid klimatmässigt. Extra viktigt då att stötta lokal, lantlig turism, även om just vi kanske var en aning besvärligare än medelkunderna.