Bättre sent än aldrig och nu tror jag att det börjar lossna på riktigt. Hade jag kunnat vara hemma mer de senaste åren hade det givetvis gått fortare men nu är vi i alla fall på väg ordentligt. 

Som jag har avundats alla ”riktiga” komänniskor. De som står sina kor så nära, känner dem exakt och har deras orubbliga tillit. Nu har det gått snart fem år sedan vi skaffade dikor och vissa har ju varit personligheter från start medan andra inte har visat minsta intresse. De trettio anguskorna vi köpte var svårast och det har jag ju berättat om tidigare. Sura och med noll intresse för folk, bara misstänksamhet eller total ignorans att bjuda på. Duktiga och fina kor, inte elaka eller så, men det var alltid så mycket mer kamp än samarbete så fort man skulle göra något.

Nykomna 2018. Inget fel på dem alls men inte hade de särskilt höga tankar om oss de första åren. 

Nu när jag har klippt korna, en här och en där lite som jag haft tid, har jag märkt en stor förändring i för år. Det är inte bara det att jag sluppit bli halvt ihjälsparkad som vid första årets klippning utan ett nytt allmänt lugn i flocken när jag är där. Det känns som att de faktiskt tycker om min närvaro nu. På riktigt. Fler och fler kommer fram själva och vill bli klippta, ja till och med några av de där angussurtanterna.

Förra året kunde jag lösklippa två kor och var jätteglad för det. Stort framsteg. Nu var jag plötsligt uppe i sex eller sju som bara står och njuter medan maskinen går. Andra kan stå lugnt i låsfronten och bara några få behöver ställas i vågburen. Dessutom har jag inte blivit sparkad en enda gång hittills.
Det är kort sagt ett nytt samspel och det är fantastiskt kul och belönande. Det har gått framåt varje år såklart men nu tror jag att det har stabiliserats på riktigt. Vi förstår varandra bättre, jag har fattat hur de funkar och de litar mycket mer på mig.

Jag blir kanske aldrig någon riktig kokvinna, en sådan som kan prata med djuren, men efter fem år börjar jag närma mig.