En era är förbi för nu betar Leif på de evigt gröna ängarna. Jag är så glad för alla fina kalvar han gett oss genom åren och det har varit kul att få följa en så godmodig och stabil tjur. 

Är man stor måste man vara snäll och det var han vår Leffe. Tjurig ibland förstås, som när han inte ville gå in i verkstolen och vi fick locka och pocka, putta och trycka. Väl medvetna både han och vi om att det är svårt flytta någon som väger nästan femtonhundra kilo om han inte samarbetar.

Leif var en nästan renrasig Blonde d’Aguitaine och kom ursprungligen från Jenny i Brattås. Hon har jättefina djur och vi kommer att köpa en ny tjur av henne i år.

Blonde har tjusig muskelansättning tycker jag och kan se rejält deffade ut. I sina  glansdagar var Leif riktigt biffig men det förhållandevis lilla huvudet och de små öronen behöll han hela tiden.

De kalvar vi fått efter den här tjuren har blivit fina, både tjurar och kvigor. Hornlösa, förutom Kjellinas avkommor, ofta lätta kalvningar och bra tillväxt utifrån våra förväntningar. Sammantaget är Blonde en ras som har funkat bra för oss som har alla möjliga sorters kor. Mindre raser som angus får draghjälp till större, rymligare avkommor och de stora, som charolaiskorna till exempel, matchas bra och kommer till sin rätt.

Som jag berättat tidigare här på bloggen fick Leif problem med framklövarna på slutet. Egentligen har han nog alltid varit lite skör med någon hälta och dubbelsula till och från på ena sidan. Nu i höst blev det för mycket och han fick ont. En större och större kropp och alla upphopp vid betäckningarna tar på klövarna. Synd bara att det är svårt att be en tjur att sluta växa när den väl har börjat. Själva stommen blir så grov och stor upp i åldern att de kan bli riktigt tunga.

För någon månad sedan fick han behandling av både veterinär och klövverkare och efter det blev han smärtfri och glad. Eftersom man ska sluta på topp och inte utmana ödet för mycket bestämde vi att dagen var kommen för sista resan.

Lugn och trygg som vanligt gick han upp på slaktbilen och även om jag saknar honom känns det bra. Han har haft fina somrar, bidragit till både naturvård och en massa svenskt kött genom sina avkommor. Själv har han fått all omvårdnad han behövt och en bra pensionsperiod under hösten och vintern. Nu ska även han bli mat och precis som de andra tjurarna vi skickar klev han in på bilen mätt och nöjd tillsammans med sina egna.

Tack Leif!