Det är inte bara roligt i kalvningstider, det är himla tråkigt ibland också. Jag skulle bara titta till en ny kviga häromsistens när jag hittade två små dödfödda tjurkalvar på bädden. 

Linnea fick rätt som var realistisk och lite negativ när jag var så spänd och glad för att Ida skulle få tvillingar. Istället för dubbelt så kul blev det en kastning och två döda småpluttar.

Vad det berodde på vet vi inte men såhär är det ju med naturen ibland.

Extra tråkigt var det eftersom vi närt stora förhoppningar på Ida. Renrasig limousine och både fin och trevlig. Hur bra skulle inte hennes kalvar kunna bli? Facit är att hon först fick en bazadaisekorsning med Bamse och för den som minns fjolåret var det en av de kalvar som var så höftbreda att de fastnade och dog när de skulle ut. Sedan kom nu dessa tvillingar och hon är återigen utan kalv.

Att det inte går vägen med tvillingar är väl inte helt ovanligt. Kor får ju oftast en kalv åt gången till skillnad från många andra idisslare och det är väl någon mening med det.
Hittills har vi haft blandad tur med de tvillingar vi fått. Flera har växt bra och klarat sig fint men det har också hänt att de varit för ojämna i storlek och att en har hamnat efter. En gång tidigare har ett tvillingpar dött innan födseln och nu var det Idas två som kom ut i förtid av någon anledning. Två små pälslösa tjurar, inte alls klara för livet utanför, låg i spånet som ett tecken på naturens gång och allt som inte blir som det var tänkt.

Ida själv mår bra och verkar tämligen oberörd av kastningen. Inga tecken på feber eller annat dåligt mående och hon förstod nog inte riktigt vad som hände. Djur har det bra på det viset.