Glädje och spänning kvällen innan. En av kvigorna i hagen visade tecken på att börja kalva. Hon gick undan och ville inte ha kontakt. Vi var helt inställda på att det skulle stå en liten kalv i hagen morgonen därpå.

Det gjorde det däremot inte. Kalven låg bak och fram och hade ännu inte kommit ut. Jenny kom och hjälpte oss eftersom vår erfarenhet av moderdjur är begränsad. Vi fick till slut ut kalven som var död. Sorgligt och tråkigt förstås. På ett helt nytt sätt.

Nog dör det djur för oss ibland och sådana besvikelser är del av en bondens tillvaro som måste accepteras. Men vår första egna kalv! Det skulle ju bli så roligt! Och känslan att vara med vid en födsel är ju bara så speciell. Jag antar att det är därför det blir extra starkt när det inte går som det var tänkt.

Eftersom modern hade mjölk och vi har ett stort antal kalvar som vi matar med hink försökte vi oss på en adoption. Vi hämtade en liten anguskalv och smetade in honom i slem och fostervatten från den döda kalven.
Vi testade även ett tips som Jenny hade, att kleta på lite sirap och kornkross för att kon skulle börja slicka kalven och ta den till sig som sin egen. Kalven fick så klart heta Sirap efter det.

Det funkade ganska bra till en början. Hon uppmuntrade inte honom att dia men accepterade det när vi satte fast henne för att han skulle få mjölk. Vi trodde verkligen att det skulle gå vägen men det blev inte bättre. Kon började sparka efter honom när han skulle dia och viftade med hornen som hon tyvärr har. Det blev ohållbart.

Men kalven hade ju så roligt där i hagen! Och de andra kvigorna var så förtjusta i honom. Så han fick vara kvar. Han går där och blir bortskämd och älskad av alla men vi får själva utfodra honom med mjölk ur en vanlig napphink.

Nu hoppas vi att det snart blir någon fler kalvning så han får en kompis. Och kanske vill någon av de andra bli hans adoptivmor när de får mjölk i juvren.