Det smaskar och nöffar så härligt bakom dagens lucka! Jag känner sträv grisborst i händerna idag och skulle bra gärna vilja ha en kulting här bredvid mig som jag kunde klia lite bakom örat.

Jag älskar grisar. Jag tycker att de är så fina och levnadsglada. Och så är de goda att äta.

Ett starkt minne jag har är när mamma och jag hämtade smågrisar hos bonden Pettersson i Njurunda.
Det var tidigt 90-tal och björkarna stod i ljusgrönt. Jag var väl nio år ungefär och resan till gården kändes så lång och spännande. När vi kom fram parkerade vi utanför svinstallet och möttes av Pettersson själv. Grislukten kändes genast. Påtaglig men inte obehaglig. Trädörren in till stallet knarrade. Innan vi lastade våra grisar, två stycken för husbehov bara, fick vi gå en runda och se oss omkring. Pettersson visade och berättade och vi såg grisar i mängder. Tunga suggkroppar som vilade på sidan. Kultingar som tumlade runt och kivades om spenarna. Halvväxta grisar som tittade nyfiket och grymtade när vi gick förbi.
Den tunga doften av djur, värme och foder låg över oss och till sist stannade vi framför en box där en sugga låg tillsammans med sina små kultingar. Småttingarna låg under en värmelampa och sov. De bökade lite i sömnen med sina mjuka små trynen och låg så nära varandra. När vi hade tittat på dem en stund sa Pettersson åt mig att hålla fram mina händer. Han fiskade upp en liten kulting, tog den i bakbenen bara, och lyfte ut den. Sedan lade han den hos mig.
Lillgrisen vaknade till förstås men somnade strax igen. I mina små barnnävar. Jag kände det lilla hjärtat som pickade under den tunna, skära huden. De varma små andetagen mot mina fingrar. Små, små klövar, ännu mjuka, och den tunna, lilla svansen. Värmen från kroppen. Den runda, mätta magen. Livet självt.
Den där lilla grisen var så skör och sårbar. Men så märkvärdigt full av liv och kraft.

Omvända roller till sist. Stor gris och litet barn. Elias 2013

Vi har haft grisar här hemma i liten skala ibland. Nu har det inte blivit av på ett par år.
Jag kan sakna dem.
Vi hade som mest tolv stycken och vi födde upp dem över sommaren och hösten bara. De är verkligen fantastiska djur, även om de kan vara extremt jobbiga också.

Det här tycker jag är fina bilder. Vi hade grisar och kalvar ihop ibland. Någon vecka  eller så om det var dåligt med plats. Det funkade rätt bra förutom att man fick göra ren vattenkopparna stup i kvarten. Grisar trampar ju gärna i allt de äter eller dricker.

På den här bilden var det inte frågan om något planerat samboskap. De två grisarna hade rymt in till tjurarna och jag minns att de grävde upp halva ströbädden innan vi fick ut dem!

Jag tycker att grisar är bra förebilder. De vet hur livet ska levas. De är energiska, smarta och nyfikna. De har så nära till lust och glädje! Och så är de fantastiskt duktiga på att vila, gosa och njuta av god mat.