Igår fick jag se något som var i det närmaste obetalbart!  Två rådiga personer agerade så snabbt och effektivt att det nästan var overkligt. Mitt liv är en dramakomedi i lantbruksmiljö!

När man hanterar djur kan i princip allt hända. Den här gången var det en hundratjugo kilos kalv som fintade oss när vi skulle lasta ur den ur transporten. Han var vild och glad och sprang i full fart över gården, ner genom kvighagen och vidare ut på vägen. Panik! Hjärtat i halsgropen och kom tillbaks lille vän! Men nej. Huvud och svans rakt upp och full galopp iväg! Vi sprang efter, först jag, sen Danne och sist Linnea. Kalven satte av, målmedvetet raka vägen mot Holm och jag kom flåsande efter som en tok. I kofta och för små träningsbyxor. Håret åt alla håll och blicken flackande.
Givetvis kom en bil. Helvete, tänkte jag, hur går det här nu då? Men gissa vad som hände?! Jo, bilen, en skåpbil bromsade in, slog på varningsblinkersen och svängde in på vägrenen alldeles före kalven som kom rusande i full fart. Passagerardörren slogs upp, nästan innan bilen fått stopp och ut flög en kvinna! Hon fångade kalven! Tog honom bara, som världens chef! Kalven bråkade och jag försökte hinna fram. Kvinnan höll honom och rätt som det var så var han halvvägs inne i bilen! Han backade ut igen och kom loss, sprang rakt över vägen men då kunde jag till slut få tag i honom.

Sekunden efter var bilens förare där, en karl som var lika snabb som kvinnan. Han var redo med ett smalt spännband, som att han hade haft det i handen hela tiden medan han körde, ifall han skulle hitta en lösspringande kalv, och han la det blixtsnabbt runt huvudet och knöt en fullt fungerande grimma med perfekt passform. Som att han gjorde detta varje dag!

Säg mig hur ofta det här händer!? De här personerna bara agerade! Och de visste precis vad de skulle göra för att hjälpa till. Det var som en film!

Även en till bil stannade och i den satt en varselklädd man. Han klev ut och höll koll på trafiken åt oss och följde med oss en bit längs vägen. Medmänniskor alltså. Vilka fina medmänniskor det finns. Helt fantastiskt.

Nu är kalven i sin box igen med sina kompisar. Han kanske var lite sur för att han inte fick fortsätta sin glada joggingtur men till sist var han nog rätt nöjd med att få komma hem igen. Halm att ligga på och mat att äta. Mycket bättre än att vara ute på vift.

(Kalven på bilden är en annan kalv, lilla Felicia. Söt va? Linda har fotat. Som vanligt)