Ni vet de där små sakerna som man bara inte kan med. Som kanske är tramsiga men som man ändå irriterar sig på så man nästan kan riva skinnet av sig! Här är några av mina!

Begagnade strumpor. Jag tycker att livet är alldeles för kort för att ta på sig samma strumpor två dagar i rad. Jag har ingen direkt fotsvettsfobi eller så men jag tycker banne mig att jag är värd att dra på mig ett par rena strumpor varje morgon utan undantag. Det är en skön känsla helt enkelt. En bra start. Att börja dagen med ett par beggade är verkligen inte trevligt!

Enarmskramen. Låt bli bara, ska vi säga så? Okej, om du är genuint glad att se mig men bär på något som du verkligen inte kan ställa ifrån dig kan det möjligen gå an. Annars inte.
Enarmsskramen, särskilt om den är stel och innefattar minimal kroppskontakt uttrycker ju bara att man kramar någon fast man egentligen inte vill. Och vill man inte så ska man låta bli. Nej, mig kramar man ordentligt, annars får det hellre vara. En riktig kram med två armar och inget trams. Annars skakar vi hand istället. Eller ger en high five. Eller nickar och säger hej bara. Det går bra det med. Är absolut att föredra om en eller båda inte är beredda att kramas rejält.

Lite för kallt duschvatten.
Duschvatten ska vara skållhett. Så hett att man nästan inte står ut. Ljuvligt!  Om det är bara nästan tillräckligt varmt men inte riktigt blir jag så sjukt irriterad! Blää! Ett bortkastat duschtillfälle.

Lite för kall mat.
Samma som med vattnet. Varm mat ska vara varm. Tänk de gånger man hastat i sig en lite för dåligt uppvärmd ärtsoppa till exempel. Inte bra. Och frustrationen när man efter lång bilkörning stannar till och köper en korv på macken, bara för att upptäcka att den inte riktigt är så varm som den borde vara. Hövva!

En istället för man. 
Folk som har det här i sin dialekt kan komma undan med det men varför har det spridit sig som en löpeld genom hela landet? Att säga en istället för man?! ”Om en går längs vägen kan det hända att en stöter ihop med någon en känner” Heter det inte. ”Om man går långs vägen kan det hända att man stöter ihop med någon man känner” Heter det. Punkt. (Att skriva pungt istället för punkt är en annan sån språkgrej men den tar vi vi inte ens upp).

Flärpen på mjölkpaketet.
Fast den finns väl inte på mjölkpaketen nu förresten? Det är väl bara skruvkorkar? Fast på fil finns den. Jag pratar i alla fall om flärpen i hörnet som man drar av och öppnar paketet med. Drar av alltså. Tar bort. Helt. Slänger i soporna! Att bara nästan dra av den och lämna den hängande är en styggelse. Äckligt är det också! Bort med den bara. Bort! Danne!!

Vad irriterar ni er på?