Det här med blogg är väldigt praktiskt. Undrar man över något så är det bara att fråga. Svar kommer. Till viss del i alla fall.

Inga stora kycklingproducenter hörde av sig efter mitt efterlysningsinlägg (HÄR) men flera mindre. Himla roligt att det plingade till i telefonen från människor som ville utbilda en fjäderfäokunnig nötbonde.

Innan jag fortsätter vill jag bara förtydliga att detta är ett vanligt blogginlägg. Jag skriver om vad jag har lärt mig genom att intervjua främst två småskaliga kycklinguppfödare. För att jag ville lära mig mer och dela med mig av det jag fått veta. Det jag skriver om storskalig drift är det jag lärt mig av de småskaliga samt det jag läst på om själv. Rätta mig gärna om jag uppfattat något fel!

De jag har pratat med är småskaliga producenter men det handlar ändå om tusentals kycklingar per år. Det är små kundnära gårdar med utedrift och egen slakt men de har ändå en del gemensamt med större produktion. Det är samma djur, ofta samma raser och samma krav på djuröga och omsorg.

Elin Ericson som driver Matses Mat i Dalarna har 400 kycklingar per uppfödningsomgång i stall med golvvärme och möjlighet till utevistelse när årstiden tillåter. Hennes kycklingar blir 10-11 veckor gamla jämfört med storskaligt uppfödd kyckling som blir 4-5 veckor. De växer inte direkt långsammare men får fortsätta växa och ger på så sätt mer kött/individ.

Köttet får också en helt annan smak och karaktär om kycklingen får bli äldre, säger Elin.

Foto: Matses Mat

Elin berättar att kycklinguppfödning är en form av lantbruk för den som gillar när det händer saker. En kyckling som har det bra växer och utvecklas snabbt och är fascinerande att arbeta med och betrakta. När kycklingarna kommer till henne är de en dag gamla men de hittar genast mat och vatten och gör sig hemmastadda i stallarna. De undersöker saker, pickar och rör sig mycket.

Elin har mångårig kunskap inom allt från svinuppfödning till egen fodertillverkning och just de kompetenserna har hon slagit ihop till ett eget foderkoncept. Hennes kycklingar äter ett foder som egentligen är avsett för slaktsvin men som ger precis det resultat hon vill ha när det gäller tillväxt och hälsa. Vitaminer serveras med vattnet och djuren har fri tillgång till mineraler.

Det finns en myt om att dagens kycklingar är felavlade och inte klarar av att bära sin kroppsvikt om de blir äldre och tyngre än en ”vanlig” kyckling, men så är inte fallet enligt någon av de jag pratat med. Svensk fågel dementerar också detta på sin hemsida. Om kycklingen får bra mat och möjlighet att röra på sig ordentligt klarar de sin kroppsvikt utan problem.

Foto: Matses Mat

Men mer då? Vad har jag lärt mig mer? Jo, en hel del. Bland annat att det finns kycklingproduktion i Norrbotten numer, vilket är helt nytt. Det är Magnus Eriksson och Åsa Lindmo på Strömnäsgården som har dragit igång ett projekt med 2000 kycklingar inför sommaren 2019. Målet är 4000 kycklingar och det förväntas nås inom ett par år. De satsar på utedrift och har byggt eget kläckeri, mobila byggnader och eget slakteri. Eftersom det är rätt långt mellan byn Havsträsk och Skåne, där kycklingarna kommer ifrån, transporteras de upp redan som ägg. Sedan kläcks de på gården och lever hela sina liv där. Slakten sker genom elbedövning och avblodning, precis som på ett stort slakteri fast med andra arbetssätt. Magnus och Åsa har även fjällkor och får och hela deras gård drivs med ett kretsloppstänk. Kycklingarna betar där korna och fåren har betat tidigare och gården satsar på plöjningsfri odling. Lite back to basic med naturen själv som förebild, men ändå med ett genomtänkt företagarfokus. Mycket spännande.

Både Strömnäsgården och Matses Mat säljer sina kycklingar direkt till konsument och restauranger. De upplever att det finns ett sug efter riktigt bra köttkvalitet och att många lockas av den småskaliga, lokala driften.

Foto: Strömnäsgården

Men hur är det då med den där ”vanliga” kycklingen. Den svenska storskaliga produktionen? Och hur är det med de skadade vingarna. Nu har jag som sagt inte intervjuat någon stor kycklingproducent men vad säger de mindre?

Magnus på Strömnäsgården säger att han inte skulle vilja driva kycklinguppfödning i stor skala. Han brinner för en uppfödning som är så nära naturens egna lösningar som möjligt och för honom är det inte stordrift inomhus. Däremot poängterar han att ett gott djurliv kan se ut på många sätt och att vi inte ska förmänskliga djuren.
Magnus tror att vi behöver gå tillbaka till mindre gårdar, enklare lösningar, integrerade jordbruk med flera produktionsinriktningar och större möjligheter att samarbeta, arrendera mark, drift och byggnader av varandra. Han nämner också pengar. Både i fråga om att unga människor ska kunna ta över en gård men också att bra mat måste få kosta. Att billig mat faktiskt inte är en rättighet.

Foto: Strömnäsgården

Elin på Matses resonerar också utifrån både djur- och ekonomiperspektiv. Hon menar att kycklingar på stora gårdar har det bra men att hanteringen av dem kan brista på vissa punkter. Hon säger att alla svenska kycklingar har vad de behöver och att det inte skulle gå att få ekonomi på gårdarna om de inte mådde bra. Men hon är tydlig med att man alltid måste ha djuröga och se till individer, oavsett om man har många eller få djur. Hennes erfarenheter från stora grisgårdar har visat att det finns olika sätt att bedriva bra och djurvänlig produktion och det liksom så mycket annat inte alltid har med storleken att göra.

Slutligen. Skadorna. De brutna vingarna.
Här är alla jag pratat med eniga, (jag vill gärna tillägga igen att jag alltså inte haft tillfälle att prata med en stor kycklingproducent utan endast de mindre som slaktar själva). Både Elin, Magnus och även andra som har hört av sig hävdar att det är den mänskliga faktorn som är orsaken. Lastningen av kycklingarna, hanteringen från stall till slakt går ibland för fort och görs inte tillräckligt varsamt. Det är lätt hänt att en vinge går av, det är ömtåliga djur, och man måste vara väldigt försiktig. Det måste få ta tid

Det positiva med detta är alltså att det inte handlar om felavlade djur, fel foder, en alltför pressad tillväxt eller djur som helt enkelt inte har det bra under sin livstid. Det handlar om ett hanteringsmoment. Som går att jobba på och förändra. 

En annan positiv sak är att det finns valmöjligheter:

1.Man kan skita i allt och köpa billigast möjliga kyckling. Då har man ingen koll på varifrån den kommer, hur det står till med antibiotika, djurhållning och slaktmetoder eftersom den kommer från ett annat land än Sverige.

2.Man kan fortsätta köpa svensk kyckling och veta att den kommer från en kontrollerad verksamhet som följer svensk lagstiftning men vara beredd på att köttet kanske måste bli lite dyrare på sikt. Arbetet med att nå nollvisionen för skador kommer sannolikt att kräva en något dyrare produktion.

3.Man kan välja småskaliga alternativ. Det finns de som har sina djur på utedrift och som slaktar hemma på gården så det går att göra det valet. Och ju fler som efterfrågar just den produktionen, desto fler mindre kycklinggårdar kommer vi att få.

Jag vet vad jag väljer. Alternativ 2 och 3.

Vad väljer du?

Tack till er som berättat och förklarat. Jag känner mig mycket mer påläst nu. Men som sagt. Har jag skrivit något fel om det storskaliga så rätta mig gärna.