Jobb, jobb… Jag gillar att jobba och arbetar med flera saker som jag tycker riktigt mycket om. Men det är faktiskt ingen tävling om vem som sover minst, har lägst antal semesterdagar eller sliter hårdast mot en för tidig död.

Varför anses det så imponerande att arbeta mycket? Arbeta mest?

Den här helgen har Linda jobbat och trots en liten dipp med sjuka barn och en migränliknande huvudvärk har det varit två fina, vilsamma dagar. Det var välbehövligt känns det som.

Det finns en så tråkig och negativ attityd i lantbruksbranschen som bygger på att man aldrig ska vara ledig. Det skryts om hur mycket folk jobbar och hur lite de vilar. Det tävlas i att slita ut sig och jobba dygnet runt och jag tycker att det är så trist. Restaurangbranschen är likadan och säkert andra yrkesområden också.
Vad är grejen undrar jag? Vill man visa att man orkar mer än andra? Samla martyrpoäng? Eller är det helt enkelt en kapplöpning fram till första hjärtinfarkten? Eller sista?

Jag jobbar också mycket. Det blir ju lätt så med en verksamhet som aldrig stannar upp. Och när man tycker om att jobba är det lätt att dra igång för mycket samtidigt. Men jag försöker hitta balans. Jag vill vara pigg och frisk. Och jag tänker då inte skämmas för att jag vilar! Jag vill tvärt om bli bättre på det så jag slipper känna mig så sliten som jag gör ibland. Nog måste det väl vara bra att lägga tid på att vara med sina barn emellanåt också? Eller åka och träna? Göra något roligt? Se något nytt? Eller bara ligga under en filt i soffan?

Just det där soffliggandet blev det en hel del av igår. Jag behövde verkligen det. Jag är så glad att vi har Linda som jobbar en helg i månaden. Att man kan lämna över till någon man litar på och verkligen slappna av. Nu har hon varit här i två år och äntligen börjar det kännas helt okej att vara ledig hemma när hon jobbar. Jag är tacksam och glad för det. Ska bli en stolt vilomästare.