Kan man ha bokrecensioner i en bondeblogg? Även om det inte är böcker med lantbruksanknytning? Ja, men kära nån, varför skulle man inte kunna det? Det är ju fritt att scrolla vidare om man inte är intresserad! Här är i alla fall en.

Jag både läser och lyssnar på böcker. Ibland gråter jag när jag går och jobbar med Peltorkåporna på och ibland skrattar jag högt. De bästa böckerna är när man får göra både och. Men det är inte så ofta.

Nu har jag just lyssnat på Dubbelliv: En sann historia, av Iris Mårtenson

Jag kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om det visade sig att Danne levde ett dubbelliv? Om det kom fram att han hade ett flertal fasta förhållanden samt diverse lösa förbindelser utanför vårt äktenskap, utan att jag hade den blekaste aning. Tänk om det plötsligt skulle komma fram att han inte alls hängt i brottarlokalen och tittat när döttrarna tränat. Utan i själva verket varit hos någon av sina andra kvinnor? Där han upprätthållit andra, parallella vardagar? Allt medan jag gått här hemma och skött djur och svurit över folk som inte bär upp sin vikta tvätt.
Och tänk om han även skulle visa sig ha helt andra sidor än de jag lärt känna? Vara en helt annan person? En hotfull bedragare?

Lätt att skämta om och fundera på, desto jobbigare när det händer i verkligheten. Som det gjorde för Iris Mårtenson som har skrivit den här boken. Hon berättar i jagform om hur hon lär känna en underbar man som är helt rätt på alla tänkbara sätt. Kärleksfull, omhändertagande, klok, trevlig, omtänksam och allmänt underbar. De lever ihop i flera år innan hans beteende gradvis förändras och relationen till slut knakar rejält i fogarna.

En dag rämnar fasaden och Iris får veta att Max, som karln heter, eller som hon tror att han heter, visar sig leva ett dubbelliv. Och inte bara ett.

Boken var fängslande eftersom den är en sann berättelse. Det är fascinerande att följa hur en människa lyckas ljuga, manipulera och styra andra så som mannen i boken gör. Det är en skildring av långsam nedbrytning, vardag, kärlek, semestrar, gräl och svek. Allt med en stor livslögn i botten.

Jag har ofta lite svårt för den här typen av berättelser. Sannskildringar där någon skriver om sitt eget liv. Det är något med språket som jag inte gillar, trots att jag vet att många tycker att det blir härligt personligt och lättläst. För mig blir det ett sorts mellanläge mellan roman och…ja.. någonting annat. Något som borde berättas mycket kortare eller i en annan form.
Det är säkert jättesvårt att skriva den här typen av böcker och den här är ändå en av de bättre. Iris Mårtenson har ett lättsamt språk och handlingen förs hela tiden framåt. Och historien är ju galen. Det är i det närmaste ofattbart hur en människa kan vara med om en sådan här sak.

Ett minus i boken är den fördömande tonen mot vissa sexuella preferenser. Den känns lite omodern när författaren med emfas slår fast vad hon tycker är perverst och vidrigt. Det stör lite men man kan man leva med det eftersom boken verkligen är skriven utifrån författarens eget liv. Det är hennes åsikter och tankar, det är Mårtenson som tycker, äcklas och vänder sig ifrån. Läsaren behöver ju nödvändigtvis inte hålla med om precis allt.

Ett stort plus är öppenheten och ärligheten. Att kunna skriva om att bli så lurad, att upptäcka grymma hemligheter och till sist även brottslighet och övergrepp kring en person man älskat och levt med kan inte vara det enklaste.

Jag ger Dubbelliv: En sann historia av Iris Mårtenson tre halmbalar av fem möjliga.