Vissa åker bort medan andra kommer hem. Vissa märker man knappt av medan andra gör lite mer väsen av sig. 

Gården är lite lugnare, lite mindre krånglig och bjuder på något färre överraskningar, men den är ju inte helt komplett utan fjälldjuren. Igår kom Giklan, Freja och Ralf hem från beteshagen och givetvis var Freja ute och spatserade i det fria tämligen omgående. Klättrar visst ut genom foderfronterna.

Varför går det inte att ha henne innanför grindarna? När hon inte ens verkar vilja ha friheten när hon väl kommer ut utan mest håller sig nära sin mor?

Svar: Jo, för hon är en envis liten fjällkalv.

Modern i fråga var ju förresten likadan. Rymde jämt och fick gå fritt på gården som hon ville till slut. Liksom storasyrran Fia som är dräktig (hoppas vi) och har flyttat till en ny ägare. Alltid på rymmen. Men aldrig långt bort.

Fin är hon i alla fall, Freja. Kolla vad hon har växt. Så här liten var hon för några månader sedan.

Fjällkor ser så lillgamla ut tycker jag. De går från att vara minikalvar och väldigt späda och söta till att få ko-form redan innan de fyllt ett halvår. Visst ser hon lite damig ut redan?

”Jaja, tjata ni. Jag går väl vart jag vill. Eller står kvar. Tänker då in-te lyssna på er i alla fall! Seså, raska steg, gå och kör fram en bal eller något.”

Kul att ha dem hemma i alla fall. Eller förresten, det är ju lätt för mig att säga som är trettiofem mil bort och inte behöver krångla med dem!

Foto: Linda Edlund