Jag vill ha ett påskägg istället
Idag har varit en dålig dag. Jag känner för att klicka bort mig själv ur bild och bara vila från allting. Helst med ett stort chokladigt påskägg någonstans där ingen kan hitta mig och dit inga mobilsignaler når.
Vad som har hänt? Nä, inget särskilt, en dålig dag bara. Rutinjobb och deppig själ. Fast jo, ett väldigt påfrestande telefonmöte med sjukhuset har jag också haft. Det lättade inte upp direkt. Eller kanske lite. Jag fick bli arg och det rensar ju systemet bättre än ledsenhet och surmuttrande. Säkert nyttigt.
Det är lerigt och jävligt på gårn också och det ser värre ut för varje dag som går. Snö som smälter och noll uppsugningsförmåga i backen. Bara klafs och slafs överallt.
Jag längtade bort och bort kom jag. Till rummet här på sjukhuset där jag bytte av Danne i föräldrasängen. Glamouren flödar. Verkligen. Så nu längtar jag hem igen. Till jobb och lera. Sällan nöjd just nu, vad är det frågan om? Jag som kan vara så vidrigt positiv?
Kanske är det vårsolen och det nya odlingsårets början som får mig att darra en aning på manschetten. Det är ljuvligt när allt vaknar till liv igen, förutom det där med leran då, men i år liksom förra året har vi det svårt med vårt sjuka barn. Det innebär att allt arbete som ska göras framöver blir en påfrestande jonglering med många bollar och få händer. Det är bra krångligt redan nu kan jag lova, utan att vara mitt i högsäsongen. Hur det ska gå till sedan vet vi inte riktigt. Tid och resurser är begränsade och det är inte så lätt för någon att avlasta oss här på sjukhuset heller. Man kan säga som så att det inte är helt optimalt att hamna i sjukdomsläge när man driver en verksamhet som inte går att pausa. Men vem har det förresten, ett liv där det är enkelt att drabbas av sjukdom? Just det, ingen.
Det som stör mig är att det är så svårt att få förståelse för hur det är att vara egenföretagare och ha ansvar för djur. Och att vara beroende av väder och årstider. Ingen fattar! Systemet, vårt svenska trygghetssystem, är absolut inte skapat för oss som försörjer oss på den här sortens verksamheter. Detta trots att alla vi småföretagare är oerhört viktiga när det gäller att bidra med skattepengar till välfärden.
Jo, jag vet, det är självvalt och ja, man måste ha egna buffertar och smarta lösningar om man ska leva såhär. Man får be om hjälp ibland också, och lära sig ta emot, men efter mer än ett år är reserverna ganska naggade.
Jaja, det ska väl lösa sig det här med på något vis. Det är värst nu innan kanske. Innan man vet riktig hur det ska gå till. När allt är i full gång är det ju bara att åka med.
Nu ska jag försöka sova. I morgon är jag nog gladare igen, såhär kan man ju inte vara hur länge som helst. Särskilt inte när det finns nyfödda kalvar att glädja sig åt. Men just nu är jag ilsken och trött. Vill strunta i allt och bara äta påskägg.