Vissa saker går det troll i helt enkelt. Tydligen är det med påkörda vattenkoppar som med punkteringar. Det räcker inte med bara en. 

En liten fågel viskade i mitt öra att Jenny som jobbade hos oss medan jag var iväg och spanskade mig hade råkat köra på en vattenkopp i Hangarn förra fredagen. Ingen stor skada men jo, jag såg ett litet nagg. Uppenbarligen var jag tvungen att göra samma sak idag, fast mycket värre.

Hur är det ens möjligt? Ingen har skadat en kopp på tolv år vad jag minns men nu hade vi alltså två krascher på en och en halv vecka!

Det positiva är att plaströret som håller vattenkoppen är väldigt gediget. Det blev lite omformad och fult, okej, inte så lite heller, men det gjorde sitt jobb och skyddade koppen och rören innanför. Ytterhöljet av plåt hjälpte till att ta emot smällen en del också.

En annan bra sak är att jag fortfarande inte vet om det är jättekrångligt att reparera eller ej. Jag är på sjukhuset och kan undvika att tänka på det så länge inte Danne hör av sig och förkunnar domen.

Eftersom jag har jobbat rätt hårt de senaste dagarna och just denna morgon mötts av helvetesregn, kyla och allmän deppighet var tårarna inte långt borta när det small. Jag blev så arg och less. Backa in i en vattenkopp liksom? Som står på en bred klövpall? I ett arbetsmoment jag gjort tusen gånger? Hur klantigt?

Och så tjurarna då, de hånfulla rackarna. När jag kollat att allt satt fast någorlunda och att det fortfarande gick att dricka ur koppen släppte jag ut dem från bädden. Och jäklar vad de blev intresserade. Alla skulle fram och nosa och kika.

Sen stirrade de på mig och råmade för full hals: – Vad har du gjoooooort??! – Fy vad dååååligt, lät det som!  Då arggrinade jag en skvätt kan jag erkänna!