Det blir fint men ack vilken tid det tar. Timmarna rasslar iväg på några få kvadrat och när man äntligen är klar med första varvet ska man börja om igen. 

Kanske är det någon sorts personlig utveckling eller så är det sprutmålarnas fel. Något har i alla fall hänt för jag har inte samma målardriv längre. Förr grep jag penseln och köttade på med största frenesi, sporrad av det synliga resultatet och tyckte väldigt bra om att måla. Nu ser jag tydligare vilken oändlig tid det tar och vad mycket annat jag skulle kunna göra istället. Det är fortfarande rogivande och belönande att ösa på med falurött men jag kan inte låta bli att tänka på hur snabbt det skulle gå med en färgspruta… Nu när jag dessutom vet att det faktiskt går att få riktigt bra resultat (vi har trovärdiga bekanta som får till det väldigt snyggt och bra).

Jag har själv testat en tryckluftsspruta som vi fick låna en gång och det som gör att jag fortfarande står med pensel är att det krävs rätt mycket ställtid samt möjlighet att avsätta många timmar i ett svep. Man behöver täcka det som inte ska bli rött och om man väl drar igång målningen vill man kunna köra på ett tag eftersom det är en del pyssel med rengöring och grejer efteråt. Fördelen med hink och pensel är att man kan ta sig en stund när det passar utan att det blir ett jätteprojekt.

Lösningen på allt ovanstående är förstås att leja någon som kommer hit och rödfärgar. Någon som inte samtidigt ska sköta djur, skörda, agera taxi eller laga skoplås. Medan jag funderar på det och räknar slantarna på kistbotten fortsätter jag måla på gammelvis i mån av tid. Alla byggnader behöver tack och lov inte ny färg och en sommarjobbande son är till stor hjälp.