Har jag blivit en skör blomma på sistone eller finns det naturliga gränser för hur mycket söder om Dalälven-luft en västernorrlänning tål? 

En kul vecka med mycket socialisering och för lite sömn är slut. Och det är jag med. Trött som ett as är jag. Ett as med förkylningssymtom och tacokoma.

Boka nödslakt tack, alternativt silent retreat i något buddisttempel.

Efter mässa, nätter på olika tåg, hösthandling med tonåring och dubbelt födelsedagsfirande ser jag nu fram emot en helt vanlig vecka på gården bara jag piggnar till. Jag kan gärna jobba hårt och mycket men jag kommer definitivt att hålla mig inom Sundsvalls, och möjligen Timrås, kommungränser.
Roligt att åka bort men ack vad det tog på krafterna den här gången.

Här hemma fortsätter höstbruket som innan mässveckan och planen för Danne och Håkan är gödselspridning och plöjning. Tyvärr är det inte ”bara” kan jag lova. Ett mystiskt läckage på ena traktorn har sinkat arbetet i helgen och försprånget som Danne hade tänkt skaffa sig i förhållande till plogen är mindre än väntat.

Henny och jag ska satsa på att ta ner stängseltråd i veckan och ordna en fodergömma åt småkvigorna. Kalvboxarna måste rengöras också och nya kalvar ska hämtas. Kanske hinner jag klippa några kvigor men det är oklart om jag har några skarpa skär kvar. Ett prioriterat göromål får bli att skicka iväg de slöa på slipning.

Nu gäller det bara att jag blir piggare illa kvickt här och inte krassligare än jag redan är. Därför ska jag sova i varma sockor och när jag vaknar blir det c-vitaminchock i frukostsmoothien med en extra stor näve svartvinbär.