Det snurrar på ordentligt här och när jag vaknade idag kände jag mig överkörd av ett tåg. 

Ni vet när man vaknar och kroppen väger ett ton? Och allt liksom värker så man känner sig som en sådan där bild från biologin. På en flådd människa där varje muskeltråd är utritad.

Så var min morgon och när jag lyckats välta mig själv ur sängen kom jag ner till detta. Ett after-konfirmationshem som jag inte orkade städa igår. Ett stycke verklighet och förfall som jag bjuder på såhär i skolavslutningstider. För jag tänker att åtminstone någon borde känna igen sig lite. Eller mycket. Eller finna viss tröst i att de i alla fall inte har det lika stökigt som Bergströms.

Trots att det är mycket nu är jag väldigt glad också. Konfirmation, student, skörd och djur som ska ut, det är ju fantastiska ”besvär” att få ha. Jag skulle inte byta för en sekund, skulle bara vilja klona mig själv så jag hinner ännu mer de här dagarna.

Tur att mina barn är så himla hjälpsamma och duktiga.

Nu har jag röjt upp i röran, åtminstone i köket. I vardagsrummet ligger en hög med flis från vedträn som Rocky har tuggat sönder och i hallen ett berg av tvätt. Men dit tittar jag inte just nu. Jag sitter bara här med en kopp kaffe, en dotterbakad kaka och doft av rosor vid köksbordet. Och hör hur Henny donar på ute hos kalvarna. Diskmaskinen brummar bakom mig och i ugnen steks en fin kottlettrad med för många chiliflakes. På spisen puttrar mintsaft och timjansky och jag ska snart gå ut och skrapa hos tjurarna.

Och vet ni. Jag är så oerhört tacksam för alltihop. Det här nu det händer. Det är nu livet pågår.