Man blir aldrig för stor för att sakna sin mamma, det gäller både djur och människor. Våra kvigkalvar som knappt var kalvar längre förstod inte vad en separation skulle vara bra för. 

Eftersom det vankas kalvningstider när som helst var det tvunget att skilja bort förra årets kvigkalvar från korna för någon månad sedan. Tjurkalvarna har varit borta sedan i höstas men kvigorna brukar få gå kvar ett tag till, dock inte ända fram till nästa kalvning förstås.

Många var riktigt stora där i december, januari, men sådana petitesser hindrade dem inte från att fortsätta dia om de fick. Och vanan att vara med mamma, trots att man kommer upp i åldern, kan sitta i ordentligt.

Ett himla råmande blev det första morgonen när vi flyttat bort dem. Främst var det kalvarnas som skrek. Korna verkade ta det hela med mer ro, lagomt trötta på sina avkommor som de var.

Stora eller ej, två kalvar saknade sina mödrar extra mycket vad det verkade. Så mycket att de lirkade upp en grind, krånglade sig ut och travade tillbaka till tanterna där de la sig på foderbordet och väntade på omsorg och tröst. När inga kor verkade särskilt intresserade valde de till sist att snällt följa med tillbaka till sitt nya tonårsboende.

Nu har det gått lagom länge och korna har fått vila och förbereda kroppar och mjölkkörtlar för nästa kalv. Som kommer exakt när som helst!