Då hände det igen och det blev dyrt och besvärligt. Varför ska man vara så klantig hela tiden? 

– Det är bara du som lyckas med något sånt här, sa en av döttrarna. Men det ska jag säga er, och henne, att så är det inte alls. För visst är vi fler som råkar förstöra våra telefoner? På märkliga, drumliga vis?

Den här gången började det med ett stopp i halmfräsen. Jag trodde att jag skulle få loss det bara jag lyckades trycka kastvingarna bakåt uppifrån struten. Dessvärre nådde jag inte så jag hämtade ett rör som jag förde ner och knackade med för att få pluggen att släppa. Det gjorde den, men i processen tappade jag röret som med en skräll följde med ner, in i maskinen. Shit, tänkte jag! Tänk om det kilar fast sig inne i fläkthjulet nu? Och jag inte kommer att få lös det?

In i maskinen hoppade jag, rensade bort halm, kröp in längst fram och kollade läget. Svårt att se var det så jag tog upp telefonen och lyste med….
Några akrobatiska övningar senare hade jag lyckats lirka ut röret och lättnaden var stor. Snabbt in i traktorn igen och igång med maskineriet. Halmen flög fint utan tussar och stopp men plötsligt slutade ljudboken spelas i mina Peltorkåpor. En röst i örat sa ”disconnected” och jag klappade på fickan där jag brukade ha telefonen…..

Jag hade såklart glömt den inne i balfräsen efter att ha haft den som ficklampa och nu var den utblåst på ströbädden. Suck och stön men inget att göra något åt. Jag hoppades kunna hitta några rester som innehöll sim-kortet, men fann bara två små ledsna, avklippta bitar.

Skalet däremot var alldeles helt. Hur skjukt? Kanske en av världens hållbaraste vardagsprodukter? Jag blev så imponerad att jag beställde en exakt likadan telefon bara för att kunna fortsätta använda samma fantastiska skal. Om några dagar kommer den och tills dess hankar jag mig fram med smartklockan och en gammal telefon som hittades i en låda.

Är huvudet dumt får resten av ens person lida av förlusten av bra saker som Bank-id och Apple Pay. Mycket irriterande men jag är i alla fall glad att jag inte hade en ny och jättedyr telefon. Att fräsa sönder en lur för tvåtusen är illa men hade den kostat tjugotvå hade det varit ännu värre. Just därför jag aldrig har flashiga telefoner.

Innan denna fadäs har jag tidigare kört över en telefon med hjullastaren, dränkt en i kalvmjölk och råkat bryta av en på mitten bara för att bara nämna några. Men som sagt, jag tror faktisk inte att jag är helt ensam. Vad mina barn än säger. Visst är vi fler som råkar förlora våra telefoner på konstiga sätt?