Vi har under sommaren haft fyra stycken söta igelkottar på utfodring. Kille som säkert väger 5 kilo heter Bernando. Eller hette Bernando kanske jag ska säga.

De fyras gäng äter mängder med hundmat och är rätt törstiga på vatten. Varje kväll har de kommit till köksdörren för att utfodras. Vi har fått vår hund att acceptera dem även om grannens hundar som är av en annan mer lite tuffare sort visar dock visst intresse.

Eftersom vår hund accepterar igelkottana så har de haft en fristad från grävlingens käftar på vår gård. Grävlingen får sig en utskällning när en närmar sig. Men nu var vi på resande fot i två nätter. Och det räckte.

När jag klippte gräset fick jag syn på två igelotteskinn på gräsmattan. De var så att säga tomma.  Ytterligare ett skinn hittades hos grannen vid en buske. När jag talar om för dottern utbrister hon – grävlingar vilka onödiga djur, varför finns de ens?

Dottern är nu förtvivlad och jag tycker att igelkottar är trevligare än grävlingar. Vi har nu begravt tre skal av våra vänner. En lever fortfarande men hans baneman lever än och vi är åter på en resa. Misstänker att vi snart har ett skal till att begrava.