”Du har inget bra djuröga” sa frun och dottern oroligt i munnen på varandra. Det är nämligen så att de har åkt på en resa och då faller det på min lott att inte bara ansvara för fåren utan även för hustruns hästar och dotterns kaniner.

Det var när jag självsäkert sa att det inte är några problem om ni åker bort tio dagar,  jag fixar enkelt era djur också, som jag fick höra att mitt djuröga inte var att lita på. Det är nog mycket möjligt att man kan träna sig till en bra djurskötare, vilket jag anser mig vara, men för att bli riktigt vass krävs det en slags medfödd egenskap.

Djuröga: En person vars gåva är att när den ser ett djur ser massa detaljer som den som saknar gåvan inte ser.

Vad det innebär att ha djuröga är nog inte så vetenskapligt utträtt. Min definition är att det är en person som har en gåva som gör att när den ser ett djur ser han massa detaljer som den som saknar gåvan inte ser. Den upptäcker direkt skador och fel som om ett bakben är svullet eller att kroppshållningen inte stämmer. Begreppet ska absolut inte förväxlas med ”köttöga” som snarare handlar om förmågan att estimera saker. Ett bra köttöga kan kapa en planka i rätt längd utan att behöva mäta den.

Min far hade ett bra djuröga och jag får nog erkänna att det inte har gått i arv fullt ut vilket är lite sorgligt. För att kompensera får man skaffa sig rutiner. Nu är jag inte bra på rutiner heller. Men jag vet mina brister och sittandes framför datorn beslutar jag att det nog är säkrast att stänga ner datorn och titta till djuren igen.