I fredags hade jag besök av Länsstyrelsen i Örebro. Jag hade slumpmässigt valts ut för en djurskyddskontroll. Länsstyrelsernas uppdrag är att se till så att djuren har det bra och att djurskyddslagen följs. Detta är inte alltid samma sak även om säkert intentionen är det.

På onsdagen fick jag ett samtal från länsstyrelsen om att jag slumpmässigt utvalts för en kontroll. Till saken hör att jag dagen innan fått ett delgivningskvitto på att samma länsstyrelse lagt ner ett ärende jag haft med dem, det vill säga jag vann och de förlorade. Genast undrade jag hur mycket slump det var i besöket hos mig och om det fans en bakomliggande anledning till att de kom. I ordet djurskyddskontroll gömmer sig ett troll.

Till saken hör att jag har goda vänner som behandlats ojust och myndigheten har möjlighet att utkräva både vite, omhänderta djur eller avdrag på jordbruksstödet. Dessa kan kombineras och det kan bli mycket dyrt. Visst, jag har koll på djuren och de har det fint, men oron fanns där i två dagar. Det handlar till viss del om subjektiva bedömningar.

Min oro visade sig vara obefogad. Myndigheten var inte ute efter mig denna gång. Att var paranoid har dock gynnat mig förr. Tjejen som kom från Länsstyrelsen visade sig vara både trevlig och intresserad av min verksamhet. Jag fick några påpekanden som är lätta att åtgärda.

Det enda vi inte var överens om var huruvida fåren får gå, vila och äta på hästarnas gödselstack om vintern eller inte. Jag hävdar att de får de med hänvisning till FN konventionen om biologisk mångfald (CBD), artikel 8j och 10c. Där framgår att gammal tradition ska väga lika tungt som modern forskning och att lokalbefolkningars arbetsmetoder ska respekteras. I sju generationer har fåren haft fest på den torra gödselstacken. Jag tänker, som den sturiga gubbe jag är, inte acceptera avsteg från traditionen.