Uteblivet skottårsfirande

I lördags var det den 29 februari, en dag som bara finns vart fjärde år. Det skulle man kunna ha firat med att sprida lite växtnäring på fälten. Eftersom att vi ligger i nitrat känsligt område råder förbud för att sprida växtnäring på fälten 1 november-28 februari. Detta gör att 29 februari får man åka, om förutsättningarna är rätt. Vi brukar utnyttja nattfrosten (man får ju inte heller köra på tjälad eller snötäckt mark) för att få ut en första giva på framför allt höstrapsen, men i år är den dagen i alla fall inte 29:e februari. Det är ju också så att bara för att man får är det kanske inte alltid lämpligt.

Gödnings ekipaget får stå parkerat några dagar till.

Våran gödselstrategi vad gäller kväve är annars att åka många gånger med mindre givor, för att inte lägga alla ägg i samma korg samt att mata fågelungen när den är hungrig. Enligt våra erfarenheter är det lättast att träffa rätt om man hela tiden kan anpassa sig efter rådande förhållanden. Mindre givor minskar risken för stora läckage. Jag kommer fördjupa mig i våran strategi i ett inlägg längre fram.

Det uteblivna firandet ersattes snabbt av ett annat firande, kalvingssäsongen drog igång. En förstakalvare som fick en pigg kvigkalv, grattis till dem! Snart har djurantalet nästan fördubblats i den lagården.

En pigg kvigkalv av korsningen Aberdeen Angus och Charolais.

Nu kan väl våren komma tillbaka så man kan få börja köra traktor på riktigt igen och få den där härliga vårkänslan att i år blir det toppenskördar igen.

Orkar denna veteplantan hela vägen till toppskörd?