Vägen tillbaka

Just nu är vi ju som jag redan nämnt flera gånger på väg in i våran lågsäsong och det är inte bara det inte. Att nästan helt tvärt gå ner mer än hälften i arbetstid är en stor omställning både psykiskt och fysiskt som behöver göras. Det är inte helt lätt tycker jag….

Stora omställningar

Med mycket olika faktorer som påverkar vårat arbete, så brukar det inte sällan vara stora, snabba omställningar. Det har det varit inte minst i år och starten på skörden kom lite plötsligt. När vi drog igång skörden 25:e juli så var jag ju egentligen ledig, men fick åka nästan direkt från stranden till traktorn. Då var Carro fortfarande sjukskriven och hade precis börjat lägga ifrån sig kryckorna, så det blev snabbt en stor omställning för oss båda helt klart och även barnen. Efter det så var det intensiva och långa arbetsdagar varje dag fram tills dagen sista fröna hamnade i backen (21 september). Det var alltså nästan två månader med högt tempo och långa dagar och sedan tog det stopp. Jag gick direkt ner på åtta timmars dagar och fick lediga helger, det blir också en stor omställning. Den minskningen innebar faktiskt att jag gick ner mer än 50 % i arbetstid jämfört med perioden innan, det är mycket och påverkar mycket en hel del på flera sätt.

Från hit…
till hit, på bara några timmar är helt klart en omställning.

Inte bara tiden

Förutom att det blir mycket mindre arbetstid, så försvinner också en viss stress och spänning man haft i kroppen. Till exempel den där spänningen över att allt man planerat så kanske inte blir sått, väder eller haverier kan alltid komma emellan. När sedan allt är färdigsått så blir det en rejäl avslappning för mig. Det är ju det mycket handlar om på hösten, att få undan årets gröda och att etablera en ny för nästa år (om man ska höstså). Rent spontant tänker man kanske att när allt är klart så blir det massor med energi över och en boost, i verkligheten har jag lärt mig att det för mig är tvärtom. Jag blir väldigt trött, matt och på gränsen till lite deprimerad. Det är samma visa varje år för mig, men det tog ett tag för mig att inse att det faktiskt är så. När jag väl insåg det, så blev allt mycket lättare.

När alla frön spruckit upp…
och det börjar se ut så här på fälten, då börjar min kropp att slappna av på riktigt.

Vägen tillbaka

För mig handlar nu de första veckorna efter säsong mycket om att komma tillbaka livet utanför skörden och sådden. Det är som sagt var inte helt enkelt, men det går och mycket bättre när jag vet om det och vet hur jag ska göra. Jag tycker inte alls att det är konstigt att det blir så här, det är ganska så logiskt tycker jag. Det är dels mycket som kommer ikapp och mycket som ska göras. Bara den grejen att komma hem ihop med barnen på eftermiddagen, kunna laga mat och lägga dem är en jättestor förändring både för dem och mig. Det gick som tur var däremot väldigt fort att komma in i. En psykisk sak som nu händer med är känslan av att det inte händer något på dagarna när man jobbar. Det är verkligen en destruktiv känsla jag försöker mota bort. Egentligen vet jag att det faktiskt händer saker, men ändå kan den destruktiva känsla komma smygande. Det är som sagt var mycket att hantera och mest av allt handlar det för min del om att vila sig in i vardagen utan att helt stanna, det är det som fungerar bäst för mig. Det viktigaste för mig är att ta hand om min familj och det kan jag inte göra om jag inte samtidigt tar hand om mig själv.

Fick för mig att en bild (på vad jag tror är) en örn passade bra in här.
Vill man få lite ro i kroppen och har tid, så är det inte så dumt att kolla på kor. Det tycker jag skänker kroppen ro.

Det var ett inlägg om detta. För mig blir det så här varje år, bara mer eller mindre. I år vet jag inte om det är mer eller mindre. Jag vet däremot att jag är ganska så trött, men på god väg att komma tillbaka. Vad nu ”tillbaka” är och innebär…. Det var inte första gången jag skrev om detta och inte heller sista gången. Nu väntar en skön säng som jag nu ser mer och mer av, det är inte alls tokigt, sova är helt enkelt skönt att göra!