Jag vet att jag igår skrev att jag skulle skriva om sprutningen med assistans av N-sensorn. Det kom tyvärr upp något emellan, typ ett vildsvin. Därför skriver jag om ett annat sorts växtskydd nu.

Det verkar som att det redan är dags att börja skydda vetet inte bara mot svamp, utan även mot vildsvinen nu. För vad spelar det för roll om vi gör alla insatser rätt, om ändå vildsvinen äter upp resultatet? 

Det här är ett hett ämne som jag kommer att skriva en del om framåt med, men idag fokuserar vi bara på att det är nu det börjar. På stenkullarna där vatten fattas har vetet kommit lite längre och lockar som vanligt ut vildsvinen tidigt i fälten. Jag hade räknat med att det skulle ta ett litet tag till, men tydligen inte. När farsan idag var ute och sprutade såg han att vildsvinen redan börjat gå i fältet.

(Jag brukar kalla vildsvinen för grisar och därför byter dem namn till grisar här)

Därför begav jag mig ut en snabbis sent ikväll för att kolla läget. Jag behövde bara sätta min fot på fältet, så såg jag en ensam gris som visade sig vara en liten galt. Vetet är nu inte särskilt högt utan räcker mig endast till knäna, därför är det lätt att se grisarna. Inga elektroniska hjälpmedel mer än den röda punkten i mitt kikarsikte behövdes därför för att fullfölja jakten. Den lilla galten som var ute på fältet fick följa med hem, och kommer inte att äta något mer vete.

Jag har märkt att det är extra viktigt att ligga på hårt i början av vete-säsongen. Gör man det och skjuter några stycken tidigt så hindrar man inte bara skadan innan den skett, utan dem verkar faktiskt inse tidigt att vetet eller något annat någon annanstans kanske är godare (och säkrare) att äta. Det är ju väldigt synd för de som har det godare och säkrare vetet, men förhoppningsvis ser de till att det blir osäkert och grisarna slutar äta vete. Då slutar historien lyckligt… Så enkelt tror (vet) jag inte det är, men man kan alltid hoppas.

För övrigt har jag idag servat och tvättat lite bland annat.