I år testade vi något nytt, vi lät N-sensor hjälpa till med doseringen av sista svampbekämpningen och stråförkortningen. Här kommer mina tankar om det:

Variabel växtskyddsgiva

Det är ju inte alltid man kan tillämpa variabel giva på sprutan när man kör växtskydd. Vissa av behandlingarna man gör går det inte att koppla doserna direkt till biomassa, tex ogräs och insekter. Just stråförkortning och svampbekämpning är däremot något som man kan koppla direkt till biomassan. Där bestånden är frodigast ökar både risken för svamp och liggsäd, därför kör vi högre dos där biomassan är stor och mindre där den är lägre. Det behövs även en högre dos för att få bättre täckning där bestånden är frodigare gentemot där de är glesare.

När fälten ser ut så här:

Känns det fel att köra så här

Det här känns mer rätt:

Här är givan mer anpassad till biomassan och borde träffa åtminstone mer rätt än en rak giva. Här på legenden får man byt kg N/ha mot liter/ha

Hur gjorde vi då?

Först fyllde vi sprutan med endast vatten och begav oss ut i fält för att prova. Det vi ville prova var först om det fungerade överhuvudtaget och sedan hur mycket vi kunde gå upp och ner i dos (vattenmängd) per hektar. Dosen per hektar regleras genom att ändra mängden vätska per hektar. Vi kom fram till att det stämde bäst om vi körde 90 liter/ha som utgångsgiva, 70 liter/ha i min giva och 110 liter/ha i max giva.

Sen så bestämde vi en dos att utgå från. Den bestämde vi till 0,34 liter Cerone/ha, 0,5 liter orius/ha och 0,5 liter elatus plus/ha. Det som är lite lurigt är tillväxtregleringen, man vill ju inte ha brännskador men ändå ha bra effekt. Därför gick vi ner lite i utgångsdos på Ceronen.

Detta ovan gjorde att doserna varierades upp och ner 22,2 % från utgångsgivan. På Ceronen varierades alltså dosen mellan 0,26 liter/ha och 0,41 liter/ha. På de andra två så blev det mellan 0,38 liter/ha och 0,61 liter/ha

Vi valde sedan en representativ plats på ett representativt fält, för att kalibrera hur det skulle se ut där utgångsgivan skulle tillämpas. Därefter lätt vi N-sensorn jobba gentemot den referensplatsen för att styra givan upp och ner på resten av arealen.

Det kluriga är att hitta rätt i doseringen och sedan bestämma ett referensområde. Man kan ju låta den justera referens värdet under hela tiden man kör. Det valde vi att inte göra, det känns mer rätt att hitta ett område och sedan förhålla sig till det. Här har vi nog mycket att lära oss på erfarenhet och detta var ju vårat första år.

Rätt eller fel?

Detta känns helt rätt att tillämpa. Jag tror absolut att det finns både skördeökning att vinna på detta och minskade brännskador på grödan av tillväxtregleringen. Det blir svårt att kunna se det egentliga resultatet av detta på gårdsnivå, vi får helt enkelt lita på magkänslan och de försök som finns. Vi sparade i alla fall in nästan en halv spruta i mindre bekämpnings medel, eftersom att snittet till sluta hamnade under det vi hade kalibrerat på referensområdet.

Jag är stor förespråkare för att man ska köra med variabla insatser så mycket det går. Vi tar ju ofta hänsyn till fältens olika platsegenskaper vid jordbearbetning, då borde vi ju även göra det vid andra insatser med.

Som vanligt så var det farsan som skötte sprutningen. Han säger att detta skötte sig bra och är med övertygad om att detta är helt rätt väg att gå i denna sortens växtskyddsbehandlingar. Återigen så är ju tekniken bara hjälpmedel, det är vi som förare som tar besluten, har ansvaret och kontrollerar så att det blir kanonresultat av det vi gör.

Detta var som sagt var första gången vi körde på detta sätt så vi har mycket att lära.