Oj, det händer mycket nu inom Svensk långlöpning. Idag blev det ett nytt svenskt rekord i Marathon, bara knappt tre månader efter förra gången (som jag skrev om här). Innan dess höll det gamla rekordet av Kjell-Erik Ståhl i 36 år. Det var Musse som slog till i Sevilla Marathon idag och det var fantastiskt kul! Musse är verkligen värd detta, han har slitit och kämpat länge och haft en del skador och stolpe ut när det gäller kvaltider till stora mästerskap. Men nu slog han till ordentligt. Jag har träffat honom ett par gånger som hastigast på någon löpmässa och han ger en väldigt sympatiskt intryck och han har en underbar helt Bohuslänsk dialekt från Lysekil. Det här var han väl värd!

Hanna Lindholm sprang också idag och hon satte nytt pers på 2:28:59 och nu har hon den andra och tredje bästa tiden för damer på marathon efter Isabella Andersson. Helt fantastiska tider, det var inte många år sedan tider straxt under 3 timmar gav damer SM medaljer men nu är det en helt andra tider som gäller. Där ser man vad konkurrens ger. Nu har vi en massa bra löpare att skicka till OS i Tokyo. På maran vill jag se Mustafa Mohamed, David Nilsson, Hanna Lindholm och Charlotte Fougberg och kanske några till, men det får SOK ordna. Jag kan ju inte göra hela jobbet åt dem.

Nu när vi ändå är inne på löpning så kan jag berätta en rolig sak som nyligen har hänt. Jag och min fru har fått plats på New York Marathon i höst. Det är 50-års jubileum och det är många som slåss om platserna. Vi har sprungit där tre gånger tidigare och enligt mig så är det här världens häftigaste mara. Stödet från publiken är helt osannolikt, tänkt dig 2 miljoner åskådare som lyfter fram dig på gatorna i New York. Magiskt!

Vi har sprungit tre gånger tidigare och målgången är i Central Park. Senast vi var där och sprang var november 2018. Jag lyckades få en skada ca en vecka innan så jag fick bli åskådare och fick se loppet från sidan. Jag hejade på min fru Helena förstås (hon är i gult på bilden ovan) och även på min kusin Erik och min kompis Niklas (som för övrigt gjorde  2:27 idag i Sevilla!). Min fru fixade precis 3:30, vilket var hennes mål. Hon är snabb!

På tal om Central Park så är parken ca 340 hektar stor vilket lustigt nog är samma area som vår skog i Bergslagen. En annan kul grej med Central Park är att där finns den enda (som man hittills hittat) stålbult (iron bolt) som markerar en vägkorsning. När New York byggdes så byggde man gatorna lite hit och dit i södra Manhattan. Efter ett tag var det en kille (John Randel Jr) som kläckte iden till att bygga vägarna i öst och väst, ni vet helt symmetriskt och parallellt. Han började att slå ned runt 1000 stålbultar där korsningarna skulle vara. Vid den tiden var hela norra Manhattan skog och han slog ned bultar i det som idag är Central Park, eftersom han planerade ett vägsystem där också. Så blev det inte, men en bult finns kvar, se bild nedan.

Var den finns? Det får man leta efter,  ett tips är att söka i korsningarna som sker när man förlänger gatorna och avenyerna runt parken.