Hemmasnickeri

september 14, 2020

I helgen fick jag tid att slutföra ett projekt jag, åtminstone mentalt, jobbat länge med. Nämligen att få till ett bord av en stor grantrissa.

Det har varit ett projekt i flera steg, Först tog jag hand om den här stora trissan (ca 52 cm i diameter) och har behandlat den rätt länge så att den inte ska spricka när den torkar. Sedan när jag såg att den höll, började jag fundera på lämpliga ben. Tidigare har jag köpt lösa ben i metall på ett byggvaruhus men det kändes inte helt rätt. Efter en del funderande kom jag fram till att gamla elstolpar kan nog funka som ben och de ekstolpar jag har är runt 100 år uppskattningsvis så det är lite kul. Och i helgen var det dags att testa.

Vad tycker ni, ser det ok ut? Jag tycker själv det blev rätt bra, nu ska jag början använda den och se hur den funkar i praktiken. Tror att den får vara på uteplatsen och fungera som avlastningsbord när man grillar eller som ett litet bord där man kan ställa mat och drinkar mm på.

Som ni säkert vet så får man lätt torksprickor i sådana här trissor när man torkar dem. Träets celler är fyllda med vatten och när det torkar så krymper träet och speciellt när det krymper olika mycket i olika riktningar får man oundvikligen sprickor. Det finns lite olika sätt att undvika det här och ett sätt som jag hört talas om men inte provat själv är att lägga trissan i sågspån eller liknande så att det torkar mycket långsamt. Då kan man förhindra att det spricker eftersom luft kommer att ersätta utrymmet i cellerna långsamt.

Jag gör på ett annat sätt och bakom metoden som jag använder mig av finns en historia. När jag var nyexaminerad civilingenjör 1990 började jag jobba på Sandvik. Sandvik var då, och är fortfarande gissar jag, störst i världen på hårdmetall (kallas ibland felaktigt för karbidstål, det finns inget stål i hårdmetall). Hårdmetall består framförallt av wolframkarbid och kobolt och själva materialet är i pulverform. Det här pulvret pressas i olika verktyg till exempelvis skär för skärande bearbetning eller till bergborrstift, som sitter i verktyg för mineralbrytning.

 

Hårdmetall i en bergborrkrona

Vad har det här med granen att göra kanske ni undrar? Jo, i hårdmetallpulvret finns ett bindemedel, som gör att pulvret håller ihop efter pressning (det blir inte hårt förrän efter en värmebehandling, sintring, på 1300-1500 grader). Bindemedlet består till huvudsak av polyetylenglykol, eller PEG som det kallas och vid ett besök med den lokala konstklubben på Sandvik vid Vasamuseet konstaterade vi och guiden att Sandvik och Vasamuseet antagligen var Sveriges största konsumenter av PEG. Det är nämligen det som man använt när man konserverat Vasaskeppet. PEG är en vattenlöslig polymer (plast) och det som händer är att PEG tar sig in i träets celler och ersätter vattnet där. Då krymper det inte och följaktligen så spricker det inte heller.

Vasaskeppet

Nu har inte jag koll på exakt vilken koncentration av PEG i vatten man behöver eller hur länge trissan måste ligga (Vasaskeppet besprutades med PEG i 17 år) så jag har provat mig fram lite grand. En del tjockare trissor har spruckit men den här har hittills hållet ihop fint. Jag har alltså löst PEG i vatten och lagt trissan där och tryckt ned den så den legat under vatten i ett par månader. Jag har använt en murbruksbalja, som säljs på de flesta byggvaruhus.

Ett kul projekt som det kan bli flera av. Stöter jag på någon ännu större gran som blåst omkull tar jag nog någon ny fin trissa av den också!

En skogspromenad och planering inför vinterns jobb
Kanadensiskt gullris - en invasiv art som vi måste bekämpa!