2:58:42

november 15, 2020

Den här veckan är jag inte i skogen, jag är hemma. Och hemma är i Stockholm, närmare bestämt Mälarhöjden. Det är ett trevligt område straxt utanför Stockholm. Jag brukar säga att det ligger ganska nära Kungens Kurva, fast åt Mälaren till. Skogen i Bergslagen ligger ca 20 mil bort och när jag åker dit är jag oftast där i tre dagar i sträck. Det blir en bit att åka förstås men det är bra väg. De här veckorna som jag är hemma hela veckan så försöker jag hinna med allt som jag missar när jag är borta. Det är en massa praktiska saker förstås men det viktigaste är nog de sociala kontakterna i form av vänner och inte minst träffa min fru förstås och mina döttrar. Nu bor de inte i Stockholm längre, de pluggar i Linköping respektive Borås men det händer att de är i Stockholm och då hinner jag träffa dem mera när jag är hemma en vecka.

Mälarhöjden

Det finns ett annat skäl till att jag varit hemma denna vecka och det är att jag sprang ett marathon igår. Träning i allmänhet och löpning i synnerhet är nämligen min hobby (jag har fört träningsdagbok sedan 1985). Maran igår var min 27:e och fast jag sprungit så många så känns det alltid som om det var första gången. Alla frågorna som surrar i skallen innan. -Har jag ätit bra nu innan? Hur mycket kolhydrater ska jag trycka i mig innan ? Hur mycket kläder ska jag ha på mig? Vilka skor ska jag ha? Vilket tempo ska jag öppna i? Hur ska träningen se ut de sista dagarna innan? Min nutrition under loppet, hur ska den se ut? Har jag druckit tillräckligt med rödbetsjuice dagarna innan? Och ungefär 1000 frågor till.

Och sen under själva loppet så får man hela tiden känna om man ligger ligger bra i fart och hur mycket sportdryck eller gel man törs trycka i sig innan magen säger ifrån. Och det är väl kanske alla de här frågorna som gör att själva målgången känns så otroligt skön. Och förhoppningsvis delar av loppet. Men efter 30 km får man räkna med att ha ont någonstans. Gör det inte det har man sprungit för långsamt. Många tror att marathon handlar om att springa långt men det är fel. Det handlar om att springa långt och snabbt. Om man tycker om att tävla alltså. Som tur är tycker både min fru och jag om det så vi brukar planera in marathon runt om på olika platser. De ställen vi har betat av hittills är Stockholm, Helsingfors, Paris, Florens, Moskva, Berlin, Valencia, New York, Boston, Big Sur (Kalifornien), Växjö och igår Uppsala.

Min fru och jag vid Boston marathon 2014, vilket var året efter attentatet där

Loppet igår i Uppsala var ett litet Corona säkrat arrangemang. De som ordnade loppet var Mantra Sport (en butik klubb i Uppsala) och Maratonlabbet, som är en podd om löpning och marathon i synnerhet. En mycket bra podd för övrigt, som jag kan rekommendera om man är intresserad. Loppet igår (eller loppen, det var två starter. En kl 9 på morgonen och en 13:30 med knappt 50 deltagare i varje start) gick 10 varv på en 4km  varvbana i ett industriområde i östra Uppsala. Det låter inte så upphetsande jämfört med New York eller Paris men allt har ju blivit inställt i år så det här var nästan jämförbart med ett storstadslopp i känslan i alla fall. Banan var flack och hela arrangemanget var suveränt organiserat och kändes väldigt säkert.

MLM marathon i Uppsala

Jag har haft en tung träningshöst, kroppen har inte riktigt svarat på träningen som den brukar. Vad det beror på vet jag inte, kanske att åldern börjar ta ut sin rätt? Nej, jag har nog bara tränat för dåligt förstås (tyvärr så börjar det maximal syreupptaget, Vo2max, sjunka redan vid 20 års åldern och det var ett tag sedan i mitt fall. Nu är inte Vo2max den allenarådande komponenten vid löpning men den har en stor påverkan av prestationen). Men mitt mål var att springa under 3 timmar och jag lyckades efter mycket slit kämpa mig in på 2:58:42 och det är jag mycket nöjd med.

Det här som min fru och jag sysslar med på vår fritid, att åka runt världen och springa maratonlopp, är så jäkla kul! Och att vi båda tycker det är roligt är ju nästan ett måste. Min fru är väldigt duktig på att springa, hon har sitt pers från Berlin förra året då hon sprang på 3:16 (Vi båda har varit topp 100 i Stockholm, vilket känns helt ok för att vara två medelålders blåbärs motionärer som börjat med löpning i vuxen ålder).

Tävlingarna är förstås bara toppen av isberget för det ligger ju otroligt många timmars träning bakom. Men våra tränings och tävlingsresor ger oss motivation att träna även när det känns tungt. För det gör det ibland förstås. Speciellt på vintern när det är mörkt, kallt och kanske blåsigt. Man är trött efter en dag i skogen eller på jobbet och man skulle helst vilja krypa upp i soffan med en varm kopp the. Då gäller det att hitta motivation att träna vidare och jag brukar plocka fram mina tidigare tävlingar som bränsle till motivationen. Här kommer några smakprov jag brukar plocka fram.

Min första mara:
Stockholm 1985 (4:23:37). Jag var dåligt tränad och visste inte riktigt vad som väntade men kul var det! Min första och också långsammaste.

Stockholm marathon 1985. Jag är 19 år här och mycket tröttare än vad som syns på bilden.

Den mest surrealistiska mara:
Moskva 2010 (2:58:03). Vi var ganska många som sprang loppet, som gick längs Moskvafloden fram och tillbaka utanför Kremls murar. Det var absolut ingen publik, bara några anhöriga som var ute och hejade. Och en massa poliser längs banan. Start och målområde var bakom Vasilijkatedralen, ned mot Moskvafloden. Det här är väldigt nära Röda Torget. Startområdet såg ungefär ut som sådana gör, förutom en stor grå militärbuss som stod mitt på torget. Jag blev nyfiken och gick fram till den och kikade in genom de smutsiga rutorna och där satt det fullt med soldater, beväpnade till tänderna redo att gripa in om det skulle behövas. Skönt att veta att man kan känna sig säker…
Det här var den första maran jag sprang under 3 timmar och det är också den enda mara som jag vunnit prispengar i. Jag kom trea i min åldersklass och vann 250 rubel (nu fick jag bara 210 rubel för det saknades 40 i kassan. Oklart var de hade tagit vägen). Det diplomet och prispengarna har jag fortfarande på väggen i mitt arbetsrum!

Häftigaste maran:
New York marathon (2011, 2013 & 2015 med 2:55:49 som bästatid). Den absolut häftigaste maran. Så otroligt mycket folk som hejar. En måste upplevelse om man springer.

Vackraste maran:
Big Sur Marathon (2013, 3:00:23), som går längs highway 1 i Kalifornien. Start i Big Sur och målgång i Carmel. Jag ångrar fortfarande att jag inte svarade ja när jag fick frågan av en medpassagerare på bussen ut till start kl 4 på morgonen. -”Are you one of the elit runners?

Mest historiska:
Boston Marathon (2014, 2:58:54). Världens äldsta årliga marathon, start 1897.

Udda marathon:
Jubileums Marathon Stockholm 2012 (3:00:38). Vi firade 100 år sedan de Olympiska spelen i Stockholm så banan följde orginalbanan, dvs start och mål på Stockholms stadion med en vändning i Sollentuna. De som ville sprang utklädda så vi såg ut som löpare 1912.

Jubileumsmaran 2012

Första gången under 2:50
Florens 2014 (2:49:40). Otroligt skön känsla. Jag hade i princip släppt tanken på att komma in under 2:50 men fick lagning med Coca-Cola av en god vän med 6-7 km kvar och fick ny energi. Bilden nedan är från Ponte Vecchio, några km innan mål.

Ponte Vecchio i Florens

Min snabbaste mara:
Paris 2015 (2:47:48)

Min bästa mara hittills:
Stockholm 2018 (2:52:54, plats 76, 52:a svensk). Varmt i starten, runt 28 grader. En sådan där dag när allt fungerar 100%. Känslan när jag sprang om Anders Szalkai på Västerbron och fortsatte att plocka löpare hela vägen in i mål är obetalbar. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på loppet.

Strandvägen 2018

Ok, nu blev det lite löparporr, jag ska snart skriva om vårt skogsbruk igen men det var kul att få skriva lite om min hobby också. Om man är intresserad av löpning och vill lära sig mera om vad som händer i kroppen och få lite tips om hur man kan träna så kan jag rekommendera en bok av Filip Larsen och Mikael Mattsson. De är båda duktiga idrottare men framför allt så skriver de fantastiskt bra om ett svårt ämne. De är forskare och båda har disputerat inom fysiologi så de vet vad de pratar om. Deras bok ”Kondition och uthållighet” (som ni hittar här) är ett måste för den träningsintresserade.

Avslutningsvis ett par korta filmsnuttar från några andra platser där vi semestrat. Att ta en löptur när man är i ett nytt område är ett bra sätt att orientera sig på.
Först från Serralunga i Baroloregionen i norra Italien. Magiskt vacker utsikt.
Film nr två är från Gotland, Hällarna straxt söder om Visby, en solig februaridag.

Nu röjer vi löv igen
Digital skogsdag på Linnéuniversitetet