Som om det fanns ett parallellt universum syns beskrivningar i några av landets stora tidningar som likställer det svenska skogsbruket med skövlingen av regnskog. Importerade föreställningar om skogsbruket i Sydamerika ska plötsligt göras till sanningar i Norden.

I dagens ledare i ATL skriver jag om den urspårad skogs- och kulturdebatten:

Den skogsdebatt som förs på landets kultursidor är som en egen värld, som en oväntad glänta i skogen som bara kan hittas av den som gått vilse. I den världen blir svenska skogar till både regnskogar och plantage.

Lyckligtvis är det också på fler håll som ämnet tas upp. Författaren, journalisten och musikern Lars Anders Johansson skriver i Kompass magasin under rubriken ”När kulturkriget kom till skogen”:

Vad handlar då den pågående offensiven mot det svenska skogsbruket om egentligen? Som alltid när kulturdebatten tar sig an frågor utanför kulturen är det en fråga om makt och ägande. Kulturkriget är i grund och botten en fråga om var makten i samhället ska ligga: hos medborgarna eller de styrande.

Ytterligare ett inlägg i debatten ges i Dagens Nyheter av Gunnar Wetterberg – historiker och författare, bland annat till ”Träd – En vandring i den svenska skogen” (2018). Wetterberg beskriver sig företräda den ”tredje ståndpunkten” i den svenska skogsdebatten, där viltet i stället hamnar i skottgluggen.

Gunnar Wetterberg skriver också om hur svårt det kan vara att hitta rätt ståndpunkt för den naturkramande lekmannen när det tar sådan tid att få resultat från skogsforskningen givet de långa omloppstiderna i skogen:

Det tar sju skördar att utvärdera en ny vetesort, lärde mig en växtförädlare. Med sju avverkningar är skogen tillbaka hos Gustav Vasa.

Hittills har vi dock – likt katten kring het gröt – rört oss runt de inlägg som drog igång det hela. Ett av nyckelinläggen är författad av Stefan Sundström, artist och medlemmen i Naturskyddsföreningen, och publicerades i Aftonbladet under rubriken ”Jag gick på myten om de svenska skogarna”. Det följdes sedan upp av ett så kallat författaruppror.

Samtidigt som vi med rätta upprörs över skövlingen av Amazonas avverkas alltså stora delar av vårt eget Amazonas, skrev elva författare, tecknare och intellektuella i ett skogsuppror i Expressen Kultur (15/3). De må vara ute i ett vällovligt syfte, att se till att bokbranschen köper in papper från hållbart skogsbruk. Men att likställa svenska skogar med Amazonas är att relativisera skövlingen av regnskog.

Egentligen är det bra märkligt att det går att sälja in att svenska tallskogar skulle ha likheter med Sydamerikas regnskogar. Förhållandena är så olika. Det är ett världshav emellan. De svenska skogarna såväl som deras historia är formade av människan och hennes brukande.

Att, likt de upproriska författarna, förklara vad som sker i Sverige genom att importera utländska förklaringsmodeller är däremot något som vi ser allt oftare.

För ett par år sedan började det talas om att Sverige hade rostbälten, vilket i stort motsägs av en stark tillverkningsindustri på många orter. Men det var ju termen rostbälte (på engelska: rust belt) som användes i USA så den anammades även i Sverige. Black lives matter-rörelsen ansågs även den kunna direktöversättas till svenska förhållanden, vilket omfattande protester under förra året visade.

Den debatt som förs på landets kultursidor om svenska skogar lär inte vara det sista exemplet på hur importerade förklaringsmodeller och konflikter anses ha bäring även i Sverige – trots att verkligheten här är annorlunda. Trots att Sverige är ett annat land.

Edvard Hollertz